Posts Tagged: Journal

Neoreaktionärismen: En Sektliknande Ideologi i Kamp mot Demokratin Neoreaktionärismen är en rörelse som aktivt vill avveckla de demokratiska institutionerna och istället upprätta en auktoritär maktmodell. I centrum står personer som Curtis Yarvin och Nick Land, samt konceptet “The Network State”. Tillsammans bildar de en sorts sektliknande ideologi, där politisk teori, psykologisk analys och teknokratisk rationalitet samverkar för att skapa ett alternativt, auktoritärt styrelseskick. Ideologins Rötter och Visionen Neoreaktionärismen uppstod ursprungligen som en skarp reaktion mot vad dess anhängare såg som en alltmer otymplig, “ur funktion” demokrati i takt med att världen förändrades i rasande takt.

Vad är The Network State? The Network State är i grunden tech-fascisternas egen nation, organiserad via ett gigantiskt nätverk av riskkapitalbolag och startups. De strävar efter att skapa en suverän, oberoende stat som består av distribuerade kolonier eller “noder” – men som drivs av samma pengar, makt, styrning och juridiska strukturer. Massor av platser, men en enda nation. Ofta använder de sig av specialekonomiska zoner (SEZ) för att få autonomi.

1. Inledning När vi talar om teknikföretagens och riskkapitalets växande inflytande, är det lätt att fastna i dagens hetsiga nyhetsflöde och därigenom missa de historiska och filosofiska perspektiv som ligger under ytan. Den här diskussionen är inte bara en debatt om vilka nya startups som kommer att “disruptera” en viss bransch eller hur stater ska bemöta de stora techjättarna. I grunden handlar det om vem som ska ha makten att forma framtidens samhälle, och på vilka principer den makten ska vila.

Det blev ett år dominerat av Gaza och Ukraina. Putin. Men det håller sakta på att bli bättre. Det finns en konsensus därute om att världen håller på att bli sämre, mer brott, mer skjutningar, mer krig, mer ojämlik, mer fattigdom. många tänker att det här är tecken på att utvecklingen går åt fel håll. Men saken är väl den att när något förändras gradvis så märker vi det inte, vi är blinda för förändringen när den sker gradvis.

Det är svårt att förneka att vi står inför en mörk tid för den svenska arbetarrörelsen. Det är inte bara ett problem för facken, för vänstern eller för Socialdemokraterna. Det är en systemisk kris som sträcker sig in i vardagen hos vanligt folk, människor som kämpar för att få ihop livspusslet i en verklighet där varje månad känns som ett nytt stressprov. Det är en märklig och samtidigt smärtsam paradox: arbetarrörelsen, med alla sina decennier av kamp, har byggt institutioner och system som garanterar rättigheter och skydd för arbetare.

Jag har valt att fortsätta använda Linux, en handling som började som en hyllning till freedom 0 -idén från Free Software Foundation att användare ska ha friheten att köra, studera, ändra och dela programvara. Det var en enkel men kraftfull idé, en vägran att acceptera ett digitalt landskap dominerat av instängande licenser och centraliserade maktstrukturer. Men den vägen som ledde hit är inte bara kantad av idealism, utan också av insikten att vårt tekniska ekosystem alltmer har förstörts av det som Cory Doctorow kallar enshittification och som Yánis Varoufákis beskriver som techno-feudalism.

In recent years, a subtle yet profound transformation has taken hold in the world of operating systems. We’ve witnessed major platforms like macOS transition to new security models centered around immutability, cryptographic sealing, and a more rigid partitioning between core system components and user-modifiable parts. When macOS Big Sur arrived, it introduced a Sealed System Volume (SSV) that was cryptographically signed and functionally read-only, severely restricting user intervention in the core OS and promising robust integrity checks at every boot.

Vi stressar över hot och osäkerheter vi inte kan förutse, men är det inte lite som att försöka springa innan man kan gå? Frank Hoffman myntade ”rosa flamingos” 2015 – oundvikliga överraskningar, bara överraskande för att folk vägrar se dem komma. Svarta svanar? Oförutsägbara händelser med omätbara konsekvenser. Historiskt tänkande om framtiden kräver öppenhet inför det vi vill undvika. Rosa flamingos är förutsägbara händelser ignorerade på grund av kognitiva bias hos ledare, fastlåsta av starka institutionella krafter.

MI5 har en ny lägesrapport ute, och den ger en intressant, om än något obehaglig, bild av terrorhotet idag. De kallar det för “den ensamma terroristen”, men det är inte riktigt den ensamma varg eller stokastiska blådåren vi är vana vid. Det här är något annat. Något mer diffust, och kanske just därför, mer svårgripbart. Vi brukade tänka på terrorister som drivna av starka ideologier, oavsett hur skruvade de än var.

Det finns en debattör med bakgrund inom bakteriologi som uttrycker sig nedsättande om transpersoner och rättfärdigar sitt engagemang med sin medicinska expertis, jag finner det så otroligt manipulativt att rida på sin expertis för att legitimera sina egna fördomar. Men jag tänker mig att det här beteendet kan brytas ner och förstås genom flera psykologiska mekanismer. Kognitiv dissonans: När vi stöter på information som går emot våra befintliga övertygelser, kan det skapa en obehaglig känsla.