1. Inledning

När vi talar om teknikföretagens och riskkapitalets växande inflytande, är det lätt att fastna i dagens hetsiga nyhetsflöde och därigenom missa de historiska och filosofiska perspektiv som ligger under ytan. Den här diskussionen är inte bara en debatt om vilka nya startups som kommer att “disruptera” en viss bransch eller hur stater ska bemöta de stora techjättarna. I grunden handlar det om vem som ska ha makten att forma framtidens samhälle, och på vilka principer den makten ska vila.

Historiskt sett har maktutövning alltid haft en nära relation till teknik, resurser och ekonomiska strukturer. Vi kan gå tillbaka till antiken och se hur olika stadsstater konkurrerade genom att förfina militära innovationer, hur romarna byggde väldiga vägnät för att upprätthålla sitt imperium, eller hur medeltidens feodala strukturer konsoliderade makt via kontroll över landområden och jordbruksproduktion. I dag är det inte längre jordbruket, utan informationsflöden och digitala plattformar, som är kärnan i den ekonomiska produktionen. Det är denna förändring som gör vår nuvarande era så speciell: vi lever i en värld där data, kommunikationsnätverk och algoritmer har blivit grundläggande resurser, ungefär som jordbruksmark och naturtillgångar en gång var.

När vi pratar om “tekno-feodalism” är det en term som antyder att vi kanske rör oss tillbaka mot någon form av feodal struktur, men på ett digitalt plan. Det vill säga, vi har “herrarna” – de stora teknikföretagen, riskkapitalisterna och plattformsägarna – och vi har “livegna” – användarna, småföretagarna, de som är beroende av dessa plattformar för att bedriva sin verksamhet, kommunicera och i många fall överleva ekonomiskt. Samtidigt finns det en stark koppling till den filosofiska diskussionen om liberal demokrati och statens legitimitet. Enligt den liberala demokratins ideal är staten uppbyggd av och för folket, med en maktuppdelning (executive, legislative, judicial) och medborgliga rättigheter som ger befolkningen ett visst skydd mot godtycklig maktutövning.

Men i en tidsålder där teknologin snabbt förändrar förutsättningarna för hur vi kommunicerar, handlar, samarbetar och övervakas, sätts dessa ideal på prov. Teknikföretag kan, tack vare sin ekonomiska makt och kontroll över digital infrastruktur, stifta egna “lagar” genom användarvillkor och algoritmiska beslutsprocesser. De blir i praktiken nya maktcentra, med resurser som överstiger många nationalstaters, och med en global räckvidd som gör att traditionella nationella gränser förlorar betydelse. Detta sker ofta i samarbete med eller genom finansiering av riskkapitalister, som har sina egna agendor.

Ett centralt filosofiskt perspektiv här är diskussionen om privat kontra offentlig makt. Vi kan hämta inspiration från politisk filosofi, där tänkare som John Locke, Jean-Jacques Rousseau och Karl Marx har funderat över hur äganderätt och produktionsmedel formar den politiska strukturen. Hos Locke handlar det mycket om “blandningen av arbete” med naturen som grund för legitimt ägande, men i dag “blandar” vi inte fysiskt arbete i lika hög utsträckning, utan snarare kognitivt arbete och data. Hos Rousseau hittar vi tankar om samhällskontrakt, där en legitim stat bygger på allmänviljan – men hur ser vi på allmänviljan i en värld där digitala plattformar styr vad vi får se och läsa, och där filterbubblor och algoritmer manipulerar våra preferenser?

En annan viktig tänkare i detta sammanhang är Antonio Gramsci, som skrev om kulturell hegemoni. Han menade att makthavare inte enbart styr med våld eller lagar, utan genom att forma värderingar och normer så att deras makt ses som naturlig och legitim. I dag kan vi se hur teknikjättar inte bara kontrollerar själva plattformarna, utan även världsbilden hos miljarder användare. De sätter ramarna för hur vi kommunicerar, vem vi följer, vilka nyheter vi ser och vilka affärsmodeller som är möjliga. Det är en enorm hegemonisk makt, ofta dold bakom narrativa budskap om “innovation”, “tekniska framsteg” och “frihet”, men i verkligheten finns där en ganska hård ekonomisk logik.

Tekno-feodalism kan också diskuteras i ljuset av Michel Foucaults teorier om makt och kontroll. Foucault är känd för att ha analyserat hur olika institutioner – fängelser, sjukhus, skolor – utövar disciplinär makt och formar individers identiteter och beteenden. I en digital tidsålder kan vi hävda att plattformar som Facebook, Google och Twitter (eller X) utövar en typ av “digital disciplinär makt”, där algoritmer och användaravtal blir de nya reglerna för vem som syns, vem som stängs av och hur information sprids. När riskkapitalister och teknikföretag tillsammans bygger nya produkter och tjänster, formar de också nya regler för vad som är “normalt” eller “acceptabelt” beteende online.

Vidare kan vi inte undvika den historiska parallellen till det som i marxistisk teori kallas övergången från feodalism till kapitalism, där nya produktionssätt och handelsvägar öppnade upp för en stark borgarklass att utmana aristokratin. Idag har vi en global klass av teknokrater och investerare som på många sätt ersätter både den traditionella nationella borgarklassen och statliga strukturer. De spelar på en global marknad, där pengar och data rör sig över gränserna i rasande takt, medan stater kämpar för att hänga med i den skattebas som eroderar under deras fötter.

Filosofiskt sett finns också en existentialistisk dimension: Om våra liv i allt högre grad formas av algoritmer och digitala ekosystem som vi inte kan välja bort utan att bli exkluderade från viktiga delar av samhället, vad händer då med vår fria vilja, vår individualitet och vårt ansvar? Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre talade om hur individen måste skapa mening och värde i en “absurd” värld. I en “tekno-feodal” värld blir den absurda känslan kanske ännu större, när vi står inför plattformar som verkar vara allomfattande och orubbliga. Frågan är hur vi återerövrar vår autonomi och vår förmåga att själva definiera våra liv, utan att hela tiden styras av dolda intressen i riskkapitalets ekosystem.

Allt detta utgör bakgrunden till varför fenomenet teknikföretagens och riskkapitalets växande inflytande inte bara är en ekonomisk eller teknisk fråga, utan en djupt politisk och filosofisk fråga. Det handlar om hur vi definierar makt, legitimitet, frihet och gemensamma värden i en allt mer digitaliserad värld. Om vi talar om en “nätverksstat” är det för att belysa hur klassiska modeller för suveränitet och statsmakt utmanas av nätverksliknande maktstrukturer som spänner över nationella gränser. Om vi talar om “tekno-feodalism” antyder vi att dessa strukturer kan resultera i ett system där ett fåtal aktörer dominerar i princip all digital infrastruktur, där “livegna” i form av anställda, gig-arbetare, användare och småföretag inte har några realistiska alternativ. Om vi talar om “teknofascism” är det för att varna för en möjlig utveckling där dessa nätverksstrukturer smälter samman med auktoritära tendenser, övervakning och repression, vilket historiskt setts i fascistiska system men nu i en ny, högteknologisk kostym.

I den här texten ska vi djupdyka i hur riskkapitalet, teknikföretagen och olika aktörer som Anduril och Andreessen Horowitz (a16z) bidrar till denna omvandling. Vi kommer att diskutera “American Dynamism” och det bredare ekosystemet kring venturekapital som en politisk kraft. Målet är att ge en holistisk förståelse av hur dessa trender inte bara ändrar marknaden, utan också går in och petar i själva fundamentet för hur vi ordnar samhället – dess institutioner, våra relationer till varandra och det sätt på vilket ekonomin struktureras.

Det är också värt att påpeka hur denna utveckling relaterar till frågan om nationell suveränitet och hur olika regioner eller länder försöker positionera sig i den globala kapplöpningen om teknisk dominans. Kina har sin egen statskapitalistiska modell, där staten och de stora teknikföretagen ofta samarbetar nära. EU försöker stifta regelverk som GDPR och Digital Markets Act för att begränsa de värsta excesserna inom plattformskapitalismen. I USA ser vi spänningar mellan federala myndigheter och delstater, där vissa delstater vill främja teknikindustrin till varje pris, medan andra oroar sig över dess maktkoncentration. Samtidigt har teknologier som kryptovalutor och decentraliserade protokoll vuxit fram som ett alternativ, men även dessa riskerar att bli en del av det större finansiella spelet, med riskkapital som pumpar in pengar i diverse “Web3”-projekt, vilket visar att även decentralisering kan hamna under centraliserad kontroll om kapitalet styr flödena.

När vi nu går in i de mer specifika avsnitten – från venturekapitalismens framväxt till idén om nätverksstaten och tekno-feodalismen – ska vi ha denna breda filosofiska och historiska bakgrund i åtanke. Poängen är att inget av detta sker i ett vakuum. Det är en fortsättning på en lång tradition av maktförskjutningar, men accelererad av digitala teknologier och en allt mer globaliserad ekonomi. Frågan vi måste ställa oss är: Vilket samhälle får vi om teknologin inte styrs av medborgarna genom demokratiska institutioner, utan av privata aktörer och kapitalstarka intressen? Är detta verkligen “frihet” och “innovation”, eller är det en ny form av herravälde – en feodalism för den digitala eran?

Med dessa tankar i bagaget kan vi gå vidare och titta på Venturekapitalismens framväxt som politisk kraft, för att sedan stega oss igenom de olika temana som belyser hur alla pusselbitarna faller på plats i det större system vi kallar tekno-feodalism.

2. Venturekapitalismens framväxt som politisk kraft

Venturekapitalism, eller riskkapitalism, har traditionellt setts som en kraft för “disruption” och innovation. Föreställningen är att en grupp finansiärer, ofta baserade i Silicon Valley eller andra teknologiska hubbar, letar efter lovande startups att investera i. Målet är att dessa startups ska växa explosionsartat och revolutionera en bransch, vilket i sin tur ger investerarna avkastning som vida överstiger den ursprungliga insatsen. Denna berättelse om “David mot Goliat”, där små tekniska uppstickare välter etablerade jättar, har blivit en grundpelare i det moderna näringslivet. Bolag som Apple, Microsoft, Google och Facebook föddes alla ur någon form av riskkapitalfinansiering, och deras framgångar har cementerat bilden av att venturekapital är en positiv kraft för ekonomisk förnyelse.

Men i takt med att dessa teknikföretag – och de riskkapitalbolag som står bakom dem – har vuxit, har de också blivit ett politiskt kraftcentrum. Det kan låta paradoxalt, eftersom riskkapitalister sällan syns i rampljuset och sällan ställer upp i val. Men ekonomisk makt har alltid en nära relation till politisk makt. I tidigare epoker var det jordägande adeln eller industriella magnater som drev samhällsutvecklingen i viss riktning. Idag är det teknokrater och finansiärer som sätter agendan för hur framtidens arbetsmarknad, infrastruktur och sociala interaktioner ser ut.

För att förstå hur venturekapitalismen kan bli en politisk kraft kan vi blicka tillbaka på hur kapitalansamling fungerat historiskt. Under industrikapitalismens guldålder var bankerna och stora industrikoncerner de huvudsakliga spelarna. De finansierade järnvägar, fabriker och stålverk, och därmed formades även städer och nationsgränser runt dessa investeringar. Den senare delen av 1900-talet såg framväxten av mer sofistikerade finansmarknader och en global kapitalrörlighet som gav upphov till multinationella företag. Under 2000-talet har teknikutvecklingen gått hand i hand med denna kapitalrörlighet, vilket gynnat just venturekapitalister som specialiserar sig på IT, bioteknik och andra snabbväxande sektorer.

När ett venturekapitalbolag investerar i en startup, tillför det inte bara pengar, utan ofta också kontakter, rådgivning och en ideologisk vision om hur världen bör vara organiserad. Venturekapitalister som Andreessen Horowitz eller Sequoia Capital drar sig inte för att uttrycka starka åsikter om allt från utbildning till stadsplanering eller nationalstatens roll i ekonomin. Det är därför man kan hävda att venturekapitalisterna inte bara är ekonomiska aktörer, utan i förlängningen politiska aktörer som vill omforma samhället i enlighet med sina egna ideal.

Om man går in på djupet av dessa ideal, hittar man ofta en blandning av libertariansk tanke, teknokratisk elitism och en stark tro på marknadens självreglerande förmåga, kombinerad med en öppenhet för statlig finansiering när det gäller grundforskning eller infrastruktur. Man vill ha “startup-friendly policies” där skatter är låga, arbetsrätt och andra regelverk minimeras, och det är enkelt att locka högutbildad arbetskraft. Här kan vi dra en parallell till Friedrich von Hayeks och Milton Friedmans liberala ekonomiska teorier, fast i en ny, digital tappning. Det är inte ovanligt att venturekapitalbolag aktivt lobbar för lagförändringar som gynnar gig-ekonomin eller möjliggör AI-utveckling utan “onödiga” regleringar, vilket framgår av en rad vittnesmål från både USA:s kongressförhör och europeiska lagstiftningsprocesser.

Ett intressant fenomen är hur stater ibland träder in som en tidig investerare, vilket Mariana Mazzucato påpekar: Offentliga institutioner kan lägga enorma summor på forskning, och när en banbrytande teknik tas fram (till exempel internet, GPS, mRNA-vacciner) dyker riskkapitalet upp för att kommersialisera produkten och tjäna multum. Samhället, å sin sida, får visserligen en ny teknologi, men den slutar ofta i privata händer utan att staten får en rejäl bit av kakan. Det här skapar en moralisk och politisk spänning: Varför ska skattebetalarna stå för risken om vinsterna i slutändan går till en liten grupp investerare? Vissa menar att det vore rimligare om staten tog en aktieandel i de bolag som spin-offar ur offentlig forskning, för att säkra att vinsterna fördelas bredare. Venturekapitalisterna kontrar med att de tar den kommersiella risken, men bortser samtidigt från den grundforskning som banat väg för teknikens existens.

Ett mer kontroversiellt exempel på venturekapitalismens politiska inflytande är just strävan att omforma statliga strukturer. Enligt vissa kritiker planerar riskkapitalbolag att ersätta eller marginalisera traditionella regeringar genom privatstyrda teknokratiska system. Detta kan låta konspiratoriskt, men om vi tittar på hur många av de stora teknikföretagen agerar – de säljer tjänster som tidigare var statens kärnverksamhet, som infrastruktur, kommunikation och övervakning – börjar vi se mönster. Andreessen Horowitz (a16z), exempelvis, har gjort investeringar i företag som ska ersätta eller komplettera offentliga skolor, sjukhus, försvarssektorn och rättssystem. Man talar om “American Dynamism” som en vision för hur privata företag kan “förbättra” nationens kärnfunktioner.

Men vad sker med det demokratiska mandatet när privata investerare bestämmer riktningen för hur sjukvård eller utbildning ska se ut? Väljer man att fortsätta finansiera skolor i socialt utsatta områden om det inte är lönsamt? Här dyker en moralfilosofisk fråga upp: Bör vi verkligen överlämna grundläggande samhällsfunktioner till aktörer vars huvudmål är att maximera avkastningen för sina fondägare? John Rawls, en av 1900-talets mest inflytelserika politiska filosofer, menade att rättvisa i ett samhälle uppnås genom att institutioner utformas så att de gynnar även de mest utsatta. Hur harmonierar detta med en venturekapitalmodell som i grunden är elitistisk och bygger på att satsa på “vinnare” snarare än att fördela resurser jämlikt?

Venturekapitalet kan också ses som en kraft som ökar ojämlikheten: De investeringar som lyckas gör riskkapitalisterna och startup-grundarna extremt förmögna, medan resten av befolkningen inte ser någon direkt nytta av “enhörningarnas” (unicorns) börsvärde. Visserligen kan folk få jobb i dessa nya företag, men gig-ekonomin visar också att sådana jobb ofta saknar traditionella sociala skyddsnät. Man är inte anställd i vanlig mening, utan en “oberoende entreprenör” på en plattform, vilket ger varken pensionsrätt eller långsiktig trygghet.

Här blir politiken tydlig: när riskkapitalbackade plattformar som Uber eller DoorDash expanderar, lobbar de ofta för att undantas från arbetsrättsliga lagar och regler. De använder sitt kapital för att driva igenom folkomröstningar, som i fallet med Kaliforniens Proposition 22, som definierade gig-arbetare som oberoende kontraktörer snarare än anställda. Det är ett konkret exempel på hur venturekapitalism kan forma arbetets villkor och omfördela risk från arbetsgivaren till arbetaren. Marx skulle sannolikt säga att detta är ett nytt sätt att utöka exploateringen, medan mer nyliberala röster hävdar att det är en frihetsreform som möjliggör flexibilitet och “entreprenörskap” på individnivå.

I en global kontext ser vi också hur venturekapital flödar till länder som vill locka tech-industri. Exempelvis har flera Gulfstater, Kinas storstäder och vissa europeiska regioner skapat tech-hubbar med fördelaktiga skatter och minimala regulatoriska hinder, i utbyte mot att riskkapitalbolagen och deras portföljföretag ska etablera sig där. Detta är en direkt konkurrenssituation mellan stater, där man tävlar om att ge de mest attraktiva villkoren för att locka kapital. Resultatet kan bli en form av “race to the bottom” i frågor som rör arbetsrätt, miljölagstiftning och dataskydd, eftersom staterna inte vill skrämma bort investerarna.

Venturekapital har alltså gått från att vara en nischad finansiell aktör till att bli en betydande politisk kraft. Deras satsningar på företag som griper in i grundläggande samhällsfunktioner – vård, skola, försvar, infrastruktur – gör att de i praktiken formar vår framtid. När dessa företag blir jättelika monopolliknande plattformar, behövs det knappast någon ytterligare demokrati för att styra dem – deras interna styrelserum, befolkade av riskkapitalister och grundare, blir de facto beslutsfattande organ. Den klassiska bilden av lobbyism, där företag ber regeringar om förmåner, kan nu vändas: många teknikföretag har resurser att helt och hållet kringgå regeringen eller gå in i partnerskap med den under villkor som gynnar företaget mer än samhället.

Filosofiskt kan vi fråga oss: Är detta en ny “status quo” som helt enkelt avspeglar den teknologiska utvecklingens ofrånkomliga logik, eller är det en medveten strategi från en elit som strävar efter en annorlunda maktstruktur? Den italienske filosofen Giorgio Agamben talar om “undantagstillstånd” där vanliga regler upphävs för att hantera en krissituation. Kanske kan riskkapitalister och teknikföretag framställa den snabba teknologiska utvecklingen som en “kris” som kräver snabba, okonventionella lösningar, och därmed motivera att de själva tar över många funktioner. Med andra ord kan de säga: “Vi hinner inte vänta på långsam demokrati, vi måste agera nu för att lösa klimatfrågan, förbättra skolan, effektivisera sjukvården,” etc. På så sätt kan man underminera demokratiska beslutsprocesser genom en retorik av akut behov.

I denna kontext är det inte förvånande att vissa analytiker hävdar att staten gradvis håller på att avträdas till privata intressen, och att denna process i förlängningen kan kallas tekno-feodalism. Även om det låter dystopiskt, finns det empiriska tecken som stöder hypotesen: De som äger plattformarna (riskkapitalister, grundare och stora teknikbolag) får enorm makt över individers och företags möjlighet att verka ekonomiskt och socialt. Samtidigt minskar skatteintäkterna för stater, och deras förmåga att reglera de nya, globalt distribuerade plattformarna urholkas. Att venturekapitalet nu spelar en sådan roll är ingen slump, utan en konsekvens av decennier av avreglering, digitalisering och globalisering, där kapitalet alltid sökt nya områden för ackumulation.

Venturekapitalets makt är också synlig i hur de kan tvinga fram “exitstrategier” för företag som kanske skulle ha kunnat vara publikt ägda eller fungera med mindre vinstfokus. En startup kan ha en idealistisk vision, men så småningom pressas den av sina investerare att gå till börsen, säljas till en större aktör eller maximera vinsterna på bekostnad av personalens arbetsvillkor, kundernas integritet eller långsiktig hållbarhet. Detta är en strukturfråga, inte en fråga om enstaka “onda” riskkapitalister. De är bundna till en logik av maximal avkastning till sina fondandelsägare, vilket i sin tur driver företagen de investerar i att rätta sig efter en snäv vinstmaximeringsfilosofi.

Vi kan här anknyta till Max Webers idé om den “protestantiska etiken” och kapitalismens “anda”. Weber menade att kapitalism inte enbart var en ekonomisk ordning, utan också en kulturell och etisk ordning där rationalitet, vinstmaximering och individens ansvar inför Gud – senare sekulariserat – bildade en normativ grund för det moderna samhället. I dag kan riskkapitalet och tech-evangelisterna ses som bärarna av en ny “anda”, där teknisk disruptivitet, snabb skalbarhet och global expansion ersätter den tidigare industriella logiken. De talar om “moonshots”, “exponentiell tillväxt” och “10x-ing”, och anammar en mentalitet där varje sektor kan “omkullkastas” (disrupted) om den inte anpassar sig till den nya teknologiska verkligheten. Det är en i grunden missionerande hållning, som inte enbart är ekonomisk utan också ideologisk.

Venturekapitalets politiska kraft blir därför dubbelt potent: de finansierar företagen som förändrar våra ekonomiska och sociala mönster, samtidigt som de sprider en ideologi som normaliserar dessa förändringar som något oundvikligt, “naturligt” och till och med önskvärt. Resultatet är en situation där demokratisk insyn och medborgerlig påverkan ofta hamnar i baksätet, medan en elit av teknokrater och investerare tar initiativet.

Sammanfattningsvis kan vi säga att venturekapitalismen inte längre är en marginal företeelse för några nischade startups. Den har blivit en central aktör i omvandlingen av samhällsstrukturer, politiska processer och ekonomiska system. Genom att finansiera innovation tar den en roll som både ekonomisk motor och politisk påverkare. Genom att forma debatten kring vilka typer av verksamheter som är värda investering och hur framtidens infrastruktur ska se ut, fungerar riskkapitalbolagen som en osynlig hand som styr mer än bara penningflöden. De styr också narrativen om vad som är “framsteg”, “innovation” och “välstånd”. När vi nästa gång hör om en ny “disruptiv” startup, kan vi ställa oss frågan: Vems intressen gagnar denna disruption? Är det en “befrielse” från äldre system, eller bara en förskjutning av makt från offentligt till privat håll?

3. Nätverksstaten och dess roll i tekno-feodalismen

När vi nu rör oss vidare i resonemanget är det dags att titta närmare på idén om “nätverksstaten” och hur den flätas samman med konceptet tekno-feodalism. En nätverksstat är i grunden en föreställning om att traditionella, geografiskt avgränsade stater ersätts eller kompletteras av digitalt sammankopplade enheter, ofta styrda av privata aktörer. Denna idé har fått uppmärksamhet genom tänkare som Balaji Srinivasan, som explicit talar om “Network States” som ett framtida politiskt fenomen, men den har också en lång filosofisk bakgrund i diskussioner om globalisering, cyberspace och transnationell styrning.

Först behöver vi förstå vad som menas med “stat”. I klassisk statsfilosofi från Hobbes, Locke och Rousseau är staten den institution som har våldsmonopol inom ett visst territorium och som genom lagar och avtal reglerar samhället. I en nätverksstat är däremot territorium inte lika centralt, eftersom makten utövas via digital infrastruktur som överskrider nationsgränser. Medborgare eller användare kan “ansluta” till en nätverksstat var de än befinner sig, så länge de har internetuppkoppling. Det innebär att suveräniteten inte längre bygger på kontroll av fysiskt territorium, utan på kontroll av digital infrastruktur, protokoll och sociala nätverk.

Denna idé väcker omedelbart en rad frågor: Hur ser legitimiteten ut för en sådan stat? Vem bestämmer lagarna? Vilka rättigheter har medlemmarna? Samtidigt är dessa frågor inte enbart hypotetiska. Vi ser redan hur stora plattformar som Facebook, Google och Amazon fungerar som semi-suveräna enheter: de har egna “användaravtal” som fungerar som lagar, egna “domstolar” eller moderator-team som utdömer straff (exempelvis avstängning) och egna ekonomiska system (i form av reklammarknader, molntjänster etc.). Till och med valutor är på frammarsch: Facebook försökte lansera Libra (senare Diem), en digital valuta som potentiellt kunde ha fått global genomslagskraft. Detta var i praktiken ett försök att sätta upp en parallell finansiell struktur till nationella ekonomier.

Från ett tekno-feodalt perspektiv kan man hävda att dessa plattformar redan är “nätverksstater” i meningen att de samlar in data, kontrollerar ekonomiska transaktioner och dikterar användarnas beteende genom algoritmer. Skillnaden mot en traditionell stat är att de saknar en demokratiskt förankrad konstitution och inte nödvändigtvis har någon skyldighet att värna mänskliga rättigheter. Istället gäller aktieägarnas intressen och vinstmaximering som överordnad princip. Denna typ av ordning för tankarna till en medeltida feodalhierarki, där vasaller, livegna och adelsmän hade olika rättigheter och skyldigheter – fast nu med digitala övertoner.

Ett annat viktigt moment är hur nätverksstaten passar in i globaliseringen. Redan på 1990-talet, när internet började få genomslag, uppstod diskussioner om “cyberrymden” som ett slags nytt territorium utan geografiska gränser. Vissa var optimistiska och trodde att detta skulle leda till mer demokrati, fri kommunikation och fredlig samverkan över gränserna. Andra, mer skeptiska, varnade för att transnationella företag skulle använda internet för att kringgå lokala lagar och exploatera billig arbetskraft i länder med svaga sociala skyddsnät. I dag kan vi säga att båda sidor fick viss rätt: internet har möjliggjort en global sammanlänkning, men också en massiv maktkoncentration till de som äger nyckelinfrastrukturen och plattformarna.

I denna kontext framstår nätverksstaten som en vidareutveckling, där man tar själva idén om internetbaserad gemenskap eller infrastruktur och höjer den till en politisk nivå. Tänk dig att du inte bara följer ett socialt nätverk, utan att nätverket ifråga också stiftar lagar, har egen valuta, eget domstolssystem och kanske till och med erbjuder fysisk infrastruktur som boende och sjukvård. Det låter kanske futuristiskt, men redan har vi sett exempel på tekniska projekt som försöker kombinera blockchain-teknologi med digital identitet och governance-modeller. Man kan rösta i “DAO:er” (Decentralized Autonomous Organizations) och hantera resurser i kryptovalutor. Om dessa system blir tillräckligt omfattande och folk börjar använda dem till vardagstjänster, är skillnaden mot en stat inte längre så stor.

Här kommer riskkapitalet in i bilden, eftersom många av dessa projekt finansieras av just venturekapitalister som ser potentialen i att skapa helt nya samhällsstrukturer. Om du är tidig investerare i en nätverksstats infrastruktur och den blir globalt framgångsrik, står du inte bara att tjäna enorma summor, du får också en maktposition där du kan påverka hur miljontals människor lever. Detta knyter an till idén om American Dynamism och Andreessen Horowitz (a16z) där man explicit talar om att “modernisera” allt från försvar till infrastruktur.

Sett ur ett tekno-feodalt perspektiv fungerar nätverksstaten som ett slags “digital lantegendom”, där plattformsägarna är feodalherrar och användarna utgör livegna eller vasaller som är beroende av plattformens regelverk, inkomstmöjligheter och sociala struktur. De får tillgång till “mark” (d.v.s. digitala verktyg, communities, publiker) men i utbyte mot en tribut i form av data, avgifter eller lojalitet. De kanske inte betalar skatt på samma sätt som i en nationalstat, men de deltar i annonsdrivna ekosystem eller betaltjänster som genererar intäkter för plattformen. Precis som i feodalismen finns en asymmetrisk maktrelation: feodalherren (plattformens ägare) kan när som helst ändra villkoren, stänga av en användare eller ändra algoritmerna, vilket kan förstöra affärsmodeller, uppbyggda nätverk eller möjligheter att kommunicera.

Några menar att detta inte bara är en ekonomisk maktkoncentration, utan också en form av “mjuk totalitarism” eller “teknofascism”. I en klassisk fascistisk regim har man en stark ledare, en ideologi som upphöjer staten eller rasen, och en sammansmältning av näringsliv och stat. I en nätverksstatlig kontext skulle man kunna säga att man har en “stark plattform”, en ideologi av innovation och teknik, samt en sammansmältning av privata och pseudo-offentliga funktioner. Det finns ingen “officiell” diktator, men ägarna och ledningarna för dessa plattformar har en makt som i praktiken kan vara större än många regeringschefers. De styr vad som får publiceras, hur information sprids, vilka affärsmodeller som tillåts och till och med hur folk kan organisera sig politiskt.

Ett intressant filosofiskt och socialteoretiskt bidrag till diskussionen om nätverksstaten kommer från Manuel Castells, som skrev “The Rise of the Network Society”. Castells beskrev hur informationsåldern skapar en ny social struktur, “nätverkssamhället”, där makt och resurser flödar genom nätverksnoder snarare än genom centraliserade hierarkier. Men i Castells tolkning finns också en diskussion om hur dessa noder kan domineras av globala företag och finansiella eliter, vilket rimmar väl med tanken på tekno-feodalism.

Den stora frågan är om nätverksstaten verkligen kan ersätta den traditionella nationalstaten, eller om vi snarare får en hybrid där staterna antingen samarbetar eller kommer i konflikt med de digitala plattformarna. Vi ser tendenser till detta när länder som Kina kräver att globala teknikföretag anpassar sig till kinesiska lagar, eller när EU försöker tvinga fram datalagringsregler och skattepolicy för att hantera giganter som Google och Amazon. Så även om nätverksstaten är en lockande tanke, kolliderar den med verklighetens geopolitiska krafter.

I vissa läger vill man integrera idén om nätverksstat med kryptovalutor och decentraliserad teknik, i hopp om att skapa en “fri zon” där man kan kringgå både statlig kontroll och tekniska monopol. Men här visar sig ofta en ny paradox: även decentraliserad teknik behöver infrastruktur, och denna infrastruktur kontrolleras ofta av ett fåtal molnleverantörer (Amazon Web Services, Microsoft Azure, Google Cloud). Så även om blockkedjan i teorin är decentraliserad, finns beroendet av gigantiska serverparker i praktiken kvar, vilket kan leda till en centralisering på metanivå. Man har då bara flyttat makten från traditionella stater till en ny kategori av privata aktörer, snarare än att helt befria användarna.

Nätverksstatens roll i tekno-feodalismen blir därför att fungera som en slags överliggande infrastruktur, där feodalherrar (stora teknikföretag) har suverän makt inom sina respektive domäner (plattformsområden). Användare kan förflytta sig mellan plattformarna, men det är inte säkert att de kan lämna ekosystemet helt, särskilt om en stor del av deras sociala och ekonomiska liv utspelar sig där. I en mer extrem framtidsvision kan vi tänka oss att människor bor i fysiska områden som ägs av teknikföretag eller riskkapitalister (tänk på företagsstäder i historisk kontext), samtidigt som all deras digitala interaktion – från vårdtjänster till handel – också kontrolleras av dessa. Detta är inte science fiction; vissa projekt i Sydostasien, Mellanöstern och delar av USA har redan anlagt “privata städer” eller planerar att göra det.

Filosofen Hannah Arendt skrev mycket om totalitarismens kännetecken, bland annat hur gränsen mellan det offentliga och det privata suddas ut, och hur massan av människor kan manipuleras av centraliserade propagandasystem. I en nätverksstat behöver inte propagandan se ut som traditionell statspropaganda; den kan lika gärna anta formen av algoritmisk prioritering av vissa typer av innehåll, influencer-kampanjer, eller plattformsregler som förbjuder viss kritik. Det sker kanske inte genom en enskild diktators uttalade order, men väl genom en komplex väv av ekonomiska intressen, användaravtal och tekniska lösningar som i slutändan kanaliserar människors beteende.

Det är här parallellen till fascism blir som mest oroande: trots avsaknaden av en “Führer” kan vi få en maktkoncentration där individer och dissidenta röster tystas eller marginaliseras, och där plattformarnas ägare implementerar en sorts “teknisk disciplin” som påminner om Foucaults panoptikon, fast globalt och med ännu mer inträngande datainsamling. I en nätverksstat, om man drar det till sin spets, kan de digitala makthavarna ge eller neka tillgång till grundläggande kommunikation, handel och sociala interaktioner. Straffet för olydnad är exkludering från plattformen, vilket i förlängningen kan betyda social eller ekonomisk död.

Vi kan också koppla detta till Karl Polanyis teorier om “den stora omvandlingen”, där han beskrev hur marknadsekonomin avreglerade sociala relationer och gjorde människor till varor (labour as a commodity). I dag kan man säga att nätverksstaten fortsätter den omvandlingen, men på en digital nivå, där vår personliga data, våra sociala interaktioner och vårt kulturella engagemang blir varor som köps och säljs. Människor blir “användare” eller “kunder” i en enda stor global marknad, där nationella regeringar spelar en allt mer passiv roll.

Ett motargument kan vara att nätverksstaten i själva verket skapar nya friheter och möjligheter, att den är “demokratisk” i den meningen att man kan “rösta med fötterna” (eller snarare med sin internetuppkoppling) och välja vilka plattformar man vill tillhöra. Men detta förutsätter ett reellt alternativ. Om en plattform är för dominerande eller om man är beroende av den för sin inkomst, blir valfriheten mer teoretisk än praktisk. Det påminner om hur bönder under feodaltiden teoretiskt sett kunde flytta från en godsherre till en annan, men i praktiken sällan hade resurser eller möjligheter att göra det utan att riskera sin existens.

Alltså, nätverksstaten blir på så sätt en central byggsten i tekno-feodalismen, eftersom den erbjuder en modell för hur makt kan utövas globalt utan att förlita sig på en nationalstats traditionella mekanismer. När vi sedan lägger till riskkapitalets roll i att finansiera detta, och teknikföretagens incitament att växa och stärka sina monopol, får vi en bild av hur en ny ordning växer fram, baserad på plattformsägande, digitala nätverk och ofta mycket luddig demokratisk förankring.

Slutligen är det viktigt att inse att diskussionen om nätverksstaten inte bara är en dystopisk varning; vissa tror att nätverksstater kan vara en lösning på staters byråkrati, ineffektivitet och korruption, och att de kan främja experiment med olika typer av politiska system i mindre skala. Dock, i ljuset av tekno-feodala tendenser, är risken överhängande att dessa experiment inte drivs av en altruistisk önskan att förbättra världen, utan av ekonomiska intressen som snabbt kan förvandla “freedom” till “control”.

4. Tekno-feodalism: En ny fas i kapitalismen?

När vi nu kommer till själva kärnan – tekno-feodalism – är det dags att gå in på vad den här begreppskonstruktionen egentligen innebär. Termen antyder att det pågår en historisk förskjutning, där vi är på väg bortom den traditionella kapitalismen, in i något som i många avseenden liknar medeltidens feodala system. Men istället för att “feodalherrar” bygger sin makt på kontroll över landområden och jordbruk, bygger de idag makten på kontroll över digital infrastruktur, data och tekniska plattformar. Den franske ekonomen Cédric Durand använder termen för att beskriva hur digitala plattformar fungerar som nya herrar, medan användare, arbetare och mindre aktörer blir beroende av deras villkor och regler. I detta avsnitt ska vi på djupet utforska filosofin, ekonomin och historien bakom denna förskjutning.

4.1 Historiesyn: Från feodalism till kapitalism och tillbaka igen?

Historiskt gick Europa från ett feodalt samhälle, där adeln och kyrkan kontrollerade mark och bönder, till en marknadsekonomi baserad på industriell produktion och alltmer liberala samhällsstrukturer. I feodalismen bestod relationen mellan herrar och livegna av en direkt kontroll: bönderna fick bruka jorden i utbyte mot en andel av sin skörd, och de var bundna till godset. Makten utövades lokalt, och systemet var hierarkiskt med föga utrymme för social mobilitet. När vi nådde 1700- och 1800-talen, med upplysningen, handelskapitalismens frammarsch och industriella revolutionen, trängdes feodalismen undan av kapitalismen. Arbetarna blev “fria” lönearbetare, åtminstone i en formell mening, och de kunde teoretiskt sälja sin arbetskraft till den arbetsgivare som betalade bäst. Staten centraliserades och skattebasen breddades, vilket i sin tur finansierade offentliga projekt och välfärd i vissa länder.

Men en av de centrala drivkrafterna i den kapitalistiska eran, enligt Karl Marx, var tendensen mot att ackumulera kapital i allt större enheter, vilket kunde leda till monopol eller oligopol. Parallellt har teoretiker i en senare tradition, som t.ex. Immanuel Wallerstein, talat om “världssystem” där kärnländer exploaterar perifera länder. I dag, när vi talar om tekno-feodalism, menar vi att denna kapitalistiska logik (där produktion och distribution baserar sig på fria marknader och konkurrens) i praktiken håller på att ersättas eller förvanskas av en ny ordning: storskaliga plattformar som tar rollen av “privata stater” eller “feodala län” där individer blir beroende av en enda stor aktör för att kunna bedriva sitt arbete eller kommunicera.

En plattform som Amazon kan på ytan ses som en marknadsplats, men om du är en säljare som lever på att sälja dina varor på Amazon, lever du under plattformens regelverk. Om Amazon plötsligt ändrar sina algoritmer, avgifter eller modereringspolicyer, kan ditt företag gå under över en natt. Denna makt är mer jämförbar med en feodalherrens makt över sin mark än med en traditionell kapitalistisk relation, där det åtminstone i teorin finns flera arbetsgivare eller köpare att välja mellan. Samma sak kan gälla om du är en apputvecklare som litar på Apples App Store för distribution – du är direkt beroende av Apples godkännande och Apples regler för prissättning, datainsamling och design. Detta är inte längre ren marknadskonkurrens i en liberal mening, utan ett system där en “herre” har monopol över “marken” (i detta fall plattformen).

4.2 Filosofiska implikationer: Ägande, kontroll och autonomi

Filosofiskt öppnar tekno-feodalismen en diskussion om ägande och kontroll på en ny nivå. Inom liberal teori är ägande en grundläggande princip – man äger sin kropp, sin egendom och eventuellt det man skapat. I en plattformsdriven ekonomi kan gränserna för ägande bli suddiga. Vem äger egentligen vår data? Är det vi som individer, plattformen som “möjliggör” vår närvaro, eller riskkapitalisterna som har finansierat utvecklingen av infrastrukturen? I praktiken har plattformarna – motsvarande feodala herrar – ensam rätt att definiera villkoren för användarens närvaro, vilket gör att vi kan förlora tillgången till vår egen data eller publik om plattformen stänger av oss. Detta är inte typiskt för en liberal marknad, där man förväntas kunna ta sitt “kapital” (eller sin kundbas) och gå till en konkurrent.

En annan filosofisk aspekt gäller autonomi. I den klassiska upplysningstraditionen är individen en förnuftig varelse som bör kunna fatta självständiga beslut utan otillbörlig påverkan. Men i en tekno-feodal ordning tar algoritmer och dataanalyser en central roll i att förutsäga och forma våra beteenden. Vi blir objekt för “nudging” och personaliserad reklam, och i vissa fall tar även AI-baserade system beslut om vem som ska få lån, vilka jobbannonser vi ska se eller hur vår sjukförsäkring ska bedömas. Detta kan leda till en känsla av maktlöshet eller “manipulering”, där vi inte längre har full kontroll över vår egen verklighetsuppfattning eller karriär, eftersom en plattform eller algoritm avgör vad vi ser, hur vi rangordnas och vilken synlighet vi får.

I den mer extrema tolkningen skulle Michel Foucaults idéer om disciplin och biopolitik kunna vidareutvecklas för att beskriva hur tekno-feodala plattformar bedriver en form av algoritmisk disciplinering. De samlar enorma mängder data om våra vanor, preferenser och sociala kontakter. Därefter använder de denna data för att styra vårt beteende inom snäva ramar, precis som den feodala herren kunde kräva lydnad och tribut från sina bönder. Skillnaden är att detta sker på en global, digital arena och kan vara mycket mer subtilt – vi “väljer” algoritmflöden, men i verkligheten kanske vi har få alternativ för att nå ut eller agera professionellt utan att anpassa oss till plattformens logik.

4.3 Ekonomiska mekanismer: Monopolmakt och övervakningskapitalism

För att underbygga tanken om tekno-feodalism behöver vi också förstå de ekonomiska mekanismer som driver den. I en klassisk kapitalistisk teori förväntas konkurrensen mellan företag leda till bättre produkter, lägre priser och effektivare produktionssätt. Men digitala plattformar har en tendens att skapa nätverkseffekter. Ju fler användare en plattform har, desto mer värdefull blir den för varje enskild användare. Därför uppstår det lätt en “vinnaren tar allt”-dynamik där ett företag dominerar. Dessutom har tekniska framsteg inom AI, molninfrastruktur och big data gett upphov till det Shoshana Zuboff kallar övervakningskapitalism: ett ekonomiskt system där företagen tjänar pengar på att kartlägga och påverka användarnas beteenden.

I en tekno-feodal kontext fungerar övervakningskapitalism som ett sätt att cementera herrarnas makt. När plattformen vet mer om dig än du vet om dig själv (till exempel genom prediktiv analys av dina vanor), kan den utnyttja denna kunskap för att rikta annonser, styra dina köp, och i förlängningen även forma dina politiska åsikter. Man skulle kunna jämföra detta med hur feodalherren tidigare hade överblick över hela godset, visste hur mycket spannmål varje bonde producerade och krävde en viss avgift. Skillnaden är att i dagens läge är “spannmålen” vår data och beteendedata, och “avgiften” är inte en direkt skatt, utan snarare en ständig övervakning och manipulering av våra preferenser.

Nyckeln i tekno-feodalismens logik är att “användaren” inte längre är en kund som kan välja en annan leverantör – användaren blir livegen i meningen att plattformen är den enda vägen till en viss marknad eller en viss social sfär. Ett företag som säljer böcker kanske inte kan ignorera Amazon för då förlorar de access till en enorm kundbas. En apputvecklare kanske inte kan ignorera Apple App Store eller Google Play Store eftersom det är där 90+ procent av alla mobilanvändare hämtar appar. Den här beroenderelationen förstärks av de finansiella musklerna hos riskkapitalister och storföretag som kan pumpa in resurser i en plattform tills den blir så dominerande att ingen konkurrent kan utmana den.

4.4 Politisk dimension och koppling till fascism

När vi talar om att denna utveckling bär “tydliga drag av fascism i en modern, teknokratisk form”, kan det låta som en stark överdrift. Historiskt är fascism förknippat med totalitära regimer, kulten kring en stark ledare, våldsamma förföljelser av oliktänkande och en nationalistisk retorik. Men om vi bryter ner fascismens kännetecken – korporativism, sammansmältning av stat och näringsliv, repression av motståndare, total kontroll över samhällets institutioner – kan vi se vissa paralleller i hur stora teknikföretag och riskkapitalister agerar när de tar över statliga funktioner. Det är en annorlunda väg, utan samma nationalistiska, chauvinistiska retorik, men med en auktoritär kärna som handlar om att en liten elit tar kontroll över centrala samhällsfunktioner.

Fascismen har också en strävan efter totalitet: att hela samhället ska underordnas en ideologi eller ledning. I en tekno-feodal värld är det kanske inte en “Führer” som styr, men det kan vara en sammansättning av företag, investerare och algoritmer som i praktiken bestämmer vilka röster som hörs, vilka ekonomiska verksamheter som tillåts och hur resurser fördelas. Precis som fascismen kan utnyttja tekniska framsteg och propaganda för att stärka sin makt, använder tekno-feodalismen övervakningskapitalism, AI och molninfrastruktur för att befästa sin dominans.

Det finns också en likhet i att demokratisk transparens och ansvarstagande sätts ur spel. I en fascistisk regim har man ofta en skenparlamentarism eller en “enpartistat” som kontrollerar val och media. I tekno-feodalism kan man säga att vi har “enplattformsdominans” inom vissa sektorer, där alternativet är så svagt att det inte innebär verklig konkurrens. Kombinera det med ett långsiktigt samarbete mellan dessa plattformar och statsmakter – ofta under förevändning av nationell säkerhet eller teknisk utveckling – och vi får en struktur där makten koncentreras, och civilsamhället har allt svårare att göra sin röst hörd. Ta exemplet Anduril Industries: de utvecklar militära lösningar som tidigare var statliga angelägenheter men som nu övertas av en privat aktör finansierad av riskkapital. Gränserna mellan stat och företagsintresse suddas ut. Om Anduril får enorm makt över militära och övervakningsmässiga system, vilka garantier har vi då för en demokratisk insyn i hur denna makt utövas?

4.5 Exempel: American Dynamism och Anduril

Andreessen Horowitz (a16z) har introducerat konceptet “American Dynamism”, som i korthet handlar om att “förnya” de centrala institutionerna i USA – allt från utbildning till försvar – genom privata investeringar och teknisk innovation. Den retoriska drivkraften är att den amerikanska staten har fastnat i byråkrati och ineffektivitet, så nu är det upp till riskkapital och teknikföretag att “fixa” allt. I praktiken innebär det en överföring av makt från demokratiskt valda organ till teknokrater och investerare.

Anduril Industries är ett praktexempel. Grundat av Palmer Luckey (känd för Oculus VR) och backat av tungt riskkapital, har företaget ett mål att “Reboot the Arsenal of Democracy”. Låter fint i retoriken, men realiteten är att de vill skapa avancerade militära och säkerhetslösningar – drönare, övervakningssystem, AI-baserade analysverktyg – som tidigare utvecklades under statlig kontroll. Genom att privatisera det som traditionellt varit statliga uppgifter, förskjuts makt och ansvar mot privata aktörer som inte är direkt ansvarsskyldiga inför medborgare. Vi kan fråga oss: om Andurils produkter användes i en framtida militär insats, vem bär då det politiska ansvaret? Företaget eller regeringen som köpte tjänsterna? Vilka intressen styr i så fall besluten om var, när och hur tekniken används?

Här öppnar sig en bredare diskussion om demokratins försvarsmakt. I en traditionell stat är det tänkt att folket genom sina valda representanter kontrollerar försvar och säkerhetspolitik. Om den makten säljs eller outsourcas till ett privat företag finns en risk att dessa beslut mer baseras på vinstintresse än på folkvilja. Man kan föreställa sig scenarion där bolag som Anduril bestämmer “säkerhetsstandarder” och “hotnivåer” för att motivera ökad försäljning av försvarssystem. Redan i dag anklagas vissa försvarsindustriföretag för att överdriva hotbilder för att sälja mer vapen eller säkerhetssystem. I en tekno-feodal kontext kan detta gå ännu längre, när företagen inte bara säljer tjänsterna utan potentiellt kontrollerar hela infrastrukturen för övervakning och militär kraft.

Denna makt kan också växa genom presidentiella ordrar, där en president utan kongressens godkännande kan göra långtgående ändringar i lagar och policyer som gynnar dessa nya försvars- och säkerhetsföretag. Det sätter demokratins maktdelning på spel. Vi kan också föreställa oss hur riskkapital- och teknikföretag lobbar för att skapa “undantagstillstånd” vid olika kriser, för att snabbare implementera sina lösningar och få större inflytande över infrastruktur och lagstiftning. Med andra ord, en situation där det privata och det offentliga flyter ihop på ett sätt som mycket väl kan beskrivas som teknokratisk korporativism – vilket historiskt är nära släkt med fascistiska modeller.

4.6 Sociala konsekvenser och motstånd

Ur ett mer sociologiskt perspektiv innebär tekno-feodalismen att gemene man riskerar att förlora insyn och inflytande över de strukturer som styr deras vardag. Det traditionella politiska systemet, med partier, val och debatter, kan sakta tappa relevans när de verkliga besluten fattas i styrelserum där investerare och teknikexperter sitter. Proteströrelser kan få svårt att organisera sig om de är beroende av plattformar som kan stänga av dem för “brott mot community-regler” eller om algoritmer styr så att deras budskap inte sprids. Vi har redan sett exempel där politiska aktivister eller visselblåsare tystas genom plattformarnas modereringsverktyg.

Frågan om motstånd reser sig: kan fackföreningar, aktivistnätverk, eller alternativa plattformar skapa en motvikt till denna maktkoncentration? I viss mån ser vi försök: ideella aktörer bygger open source-projekt, kryptokommuniteter försöker skapa decentraliserade system, vissa länder inför lagar för att bryta upp plattformsmonopol. Men i en tid där resurserna och kompetensen i huvudsak finns hos de stora teknikföretagen och deras finansiärer, är det en ojämn kamp. Om vi tittar på ansträngningarna att reglera plattformarna har det ofta slutat med urvattnade kompromisser. EU:s initiativ som Digital Services Act visar att man försöker, men den globala räckvidden för företag som Google, Amazon och Meta gör det svårt att i praktiken utöva effektiv kontroll.

Det är därför vissa menar att vi riskerar att glida in i en era där demokrati blir en fasad och där reell makt ligger hos teknokrater och investerare i en rad olika nätverksstater eller plattformsriken. Tekno-feodalismen i kombination med övervakningskapitalism och AI kan skapa en framtid där medborgare är ständigt observerade och beroende av privata företag för basfunktioner – allt från kommunikation till sjukvård och utbildning. Denna framtid framstår mörk om vi värdesätter personliga rättigheter, jämlikhet och kollektiv demokrati.

4.7 Sammanfattning

Tekno-feodalismen kan sammanfattas som en process där:

1. Plattformar ersätter traditionella marknader, och med sin nätverkseffekt blir de monopolistiska eller oligopolistiska herrar.
2. Data blir den centrala resursen, och företag samlar in den för att styra över användarnas beteenden och maximera sin vinst.
3. Riskkapital förstärker denna utveckling genom att injicera enorma kapitalresurser i snabbväxande plattformar, vilket gör dem ännu mäktigare och svårare att utmana.
4. Stater tappar successivt kontrollen över samhällsfunktioner, eller säljer ut dem till privat sektor, vilket underminerar demokratisk insyn och medborgarinflytande.
5. Ett auktoritärt element smyger sig in när plattformar sätter sina egna regler och kan straffa eller exkludera användare efter godtycke – en modern variant av medeltidens godsherrar.

Kopplingen till fascism är inte hundraprocentig, men parallellerna är oroande: en privatiserad korporativistisk ordning där demokratiska institutioner försvagas, massövervakning förstärks och kritiska röster marginaliseras genom tekniska eller ekonomiska medel. Vi behöver inte en officiell statsideologi som i 1930-talets fascism; istället lever vi i en era av diffusa maktcentrum, där algoritmer och ägarstrukturer blir de nya instrumenten för kontroll.

Att kalla det “fascism” kan verka provokativt, men i akademiska diskussioner är det inte ovanligt att analysera strukturella likheter i hur makt konsolideras, hur yttrandefrihet begränsas och hur staten (eller något som ersätter staten) kan användas för elitens syften. Tekno-feodalism ringar in just denna hybrid: inte ren fascism, inte ren liberal kapitalism, utan en ny skepnad som kombinerar det värsta från båda.

Men bilden borde nu vara rätt tydlig: tekno-feodalism handlar om en systematisk omvandling av ekonomiska och sociala relationer, där digitala herrar ersätter den mångfald av aktörer som en gång utmärkte det kapitalistiska systemet och där statens roll försvagas eller köps upp av privata intressen. Det är en varningssignal om att vi kan vara på väg mot ett samhälle där klyftan mellan de som äger plattformarna (och får full insyn i våra liv) och de som tvingas vara “livegna” (arbetstagare, användare, utvecklare, småföretag) blir fundamentalt ojämlik.

American Dynamism och Anduril: Verktyg för övertagande

Inledning

Nu när vi har tagit oss igenom hur nätverksstaten och tekno-feodalismen växer fram i vår digitala era, är det dags att gå djupare in i hur vissa aktörer konkret bidrar till detta skifte. Här kommer vi att dyka in i konceptet “American Dynamism” och hur företag som Anduril Industries fungerar som verktyg för det privata övertagandet av offentliga funktioner. Det här är inte bara en fråga om pengar och teknik – det handlar om att omforma själva grunderna för hur vi styr samhället, hur vi försvarar oss och hur makten fördelas.

American Dynamism – En ny vision för framtidens samhällsstruktur

Vad är American Dynamism?

American Dynamism är ett begrepp som har populariserats av ledande venturekapitalister, bland annat Andreessen Horowitz (a16z), som ser den amerikanska statens traditionella institutioner som tröga och ineffektiva. Istället förespråkar de en modell där privata företag och investerare tar på sig rollen att förnya och till och med ersätta statliga funktioner. Tanken är att genom att använda kapital och teknisk innovation kan man skapa en snabbare, mer flexibel och ofta mer “effektiv” infrastruktur – allt från försvar och säkerhet till utbildning och hälsovård.

Det är en retorik som lockar, speciellt i en tid då politiska institutioner ofta upplevs som korrupta eller handlingsförlamade. De som talar om American Dynamism menar att om vi litar på privata aktörer, så kan vi uppnå en enorm skalbarhet och innovationstakt. Samtidigt blir det en fråga om vilka intressen som ska styra våra grundläggande samhällsfunktioner – och det är här konflikten mellan privat och offentligt blir så påtaglig.

Filosofin bakom American Dynamism

Det finns en stark ideologisk grund att utgå ifrån. Om vi går tillbaka till den klassiska liberalismen, där individens frihet och marknadens självreglerande mekanismer idealiseras, kan man se American Dynamism som en förlängning av dessa idéer. Tänk på hur Adam Smith beskrev den osynliga handen – idag har den osynliga handen fått en digital form, där algoritmer, data och investeringsstrategier styr flödet av information och pengar.

Men samtidigt kan man inte ignorera de kritiska rösterna. Flera tänkare menar att en sådan modell riskerar att leda till en koncentration av makt hos ett fåtal privata aktörer, vilket i sin tur underminerar demokratin. Här kommer vi in på den feodala parallellen: I feodalismen fanns en liten elit som ägde marken och bestämde över de livegna, trots att de teoretiskt sett var fria. På samma sätt kan American Dynamism leda till att de som har tillgång till kapital och teknisk innovation blir de nya herrarna, medan resten av befolkningen blir beroende av deras beslut – utan att ha någon verklig möjlighet att påverka dem.

Riskkapitalets roll

Riskkapital, eller venturekapital, har länge varit en drivkraft för innovation. Genom att satsa på lovande startups har riskkapitalister möjliggjort skapandet av företag som senare förändrat hela industrier – tänk på Apple, Google, Facebook med flera. Men i takt med att dessa företag har vuxit har riskkapitalet i sig också blivit en kraft att räkna med. Det handlar inte längre bara om att finansiera innovation, utan om att forma framtidens samhällsstruktur.

Enligt Andreessen Horowitz är det inte längre en fråga om att eliminera ineffektivitet i statliga institutioner – det handlar om att ersätta dem med något som är mycket mer dynamiskt, innovativt och, framför allt, lönsamt. Men det lönsamma här är inte nödvändigtvis bra för alla. Det kan innebära att de vinster som genereras hamnar hos en liten elit av investerare, medan de breda samhällsgrupperna bara får ta del av en liten del av värdet. Detta leder oss direkt in på nästa del: hur företaget Anduril Industries exemplifierar dessa trender.

Anduril Industries – Verktyg för det privata övertagandet

Anduril och “Rebooting the Arsenal of Democracy”

Anduril Industries, grundat av Palmer Luckey, är ett företag som verkligen fångar essensen av American Dynamism. Deras mission statement, “Rebooting the Arsenal of Democracy”, låter nästan som en slogan från en science fiction-film, men det bär med sig en djupare innebörd. Anduril vill inte bara sälja försvarsteknik – de vill förändra hur vi tänker kring säkerhet och statens roll i försvar. Genom att erbjuda autonoma drönare, AI-drivna övervakningssystem och andra högteknologiska lösningar, siktar de på att ta över funktioner som traditionellt har hanterats av statliga institutioner.

Teknologi och kapital – en farlig kombination

Vad är det som gör Anduril så framgångsrikt? För det första, den teknologiska kapaciteten. Företaget har utvecklat avancerade system som inte bara kan övervaka och analysera stora mängder data, utan också agera autonomt. Detta innebär att de kan utföra uppgifter som tidigare krävde mänsklig inblandning – uppgifter som att identifiera hot, fatta snabba beslut och koordinera militära operationer. När dessa system kombineras med riskkapitalets enorma resurser, får man en maktkoncentration som är svår att matcha.

Riskkapitalister ser möjligheten att inte bara skapa vinst, utan också att omforma maktstrukturerna i samhället. Genom att finansiera företag som Anduril investerar de i en framtid där statliga institutioner kanske inte längre har samma roll. Det handlar om att omdefiniera vad som är “offentligt” och vad som är “privat”. Medan traditionella demokratiska institutioner bygger på medborgarnas gemensamma ansvar och delaktighet, bygger Andurils modell på teknokratisk expertis och marknadsdrivna incitament. Här finns en risk att vi ser en övergång från en statlig modell till en modell där makten i allt högre grad utövas av ett fåtal privata aktörer – något som liknar medeltidens feodalism, fast digitalt.

Politiska och etiska frågeställningar

Denna övergång väcker naturligtvis en rad politiska och etiska frågor. Om Anduril och liknande företag får en allt större roll i att bestämma hur vi skyddar oss och hur vår nation försvaras, vem håller dem ansvariga? I en traditionell stat har vi demokratiska institutioner, val och en offentlig debatt som kan utmana och kontrollera makten. Men om de beslutsfattande organen flyttas till privata styrelser och investerarkretsar, riskerar vi att få en ”skuggregering” där vinster och effektivitetskrav går före medborgarnas rättigheter och säkerhet.

Filosofiskt sett kan vi fråga oss: Vad är syftet med staten om inte att tjäna medborgarna? Om vi låter riskkapitalisterna och teknikjättarna ta över grundläggande samhällsfunktioner, vad blir då överblivet av demokratin? Detta påminner om den klassiska diskussionen om maktkoncentration, där de som har mest resurser ofta får mest inflytande – en idé som både John Locke och Karl Marx diskuterade på olika sätt. Locke såg ägandet som en naturlig rättighet, men Marx var varse om att en obalanserad maktdelning kan leda till exploatering. I den digitala tidsåldern, där data och teknologi är de nya produktionsmedlen, måste vi ställa samma frågor: Vem tjänar på att äga denna nya form av kapital?

Riskkapitalets ideologi och ”American Dynamism”

Riskkapitalister som Andreessen Horowitz talar ofta om “American Dynamism” – en vision där den traditionella staten ses som en bromskloss mot innovation. I den här visionen ses privata investeringar som det ultimata verktyget för att driva samhällsförändring, från att modernisera infrastruktur till att reformera utbildningssystemet. Denna ideologi bygger på en tro på marknadens effektivitet och på att kapitalet kan lösa problem snabbare än byråkratin någonsin kan. Men som vi vet är det en dubbeläggad svärd. Det kan leda till enorm tillväxt och teknisk innovation, men också till en situation där demokratisk kontroll ersätts av marknadsmekanismer.

I praktiken innebär detta att riskkapitalister investerar i företag som inte bara strävar efter ekonomisk vinst, utan även efter att skapa tekniska lösningar som i grunden omvandlar hur samhället fungerar. Dessa företag skapar en slags “digital stat”, där de med största kapitalet och teknologiska expertisen får bestämma vilka regler som ska gälla. Det är en modell där de gamla demokratins institutioner, med all sin långsamma byråkrati och oändliga politiska kompromisser, inte längre har samma attraktionskraft. Istället blir det de snabba, innovativa företagen som formar framtiden – men till vilket pris? Om vi låter dessa aktörer bestämma kan vi snabbt hamna i en situation där den demokratiska kontrollen urholkas och där makten koncentreras till ett fåtal globala jättar.

Exempel från verkligheten: Anduril och dess roll

Ta Anduril Industries som ett konkret exempel. Företaget, som grundades av Palmer Luckey, har byggt sin affärsmodell på att utveckla högteknologiska militära lösningar, såsom autonoma drönare och AI-drivna övervakningssystem. Genom att erbjuda dessa lösningar utmanar Anduril den traditionella statliga försvarsindustrin. Det är inte bara ett teknologiskt framsteg – det är en förändring av maktbalansen mellan staten och privata aktörer.

Anduril’s vision, uttryckt i deras slogan “Rebooting the Arsenal of Democracy”, är att omforma försvarssektorn genom att ersätta ineffektiva statliga system med snabba, marknadsbaserade lösningar. På ytan kan det låta revolutionerande, men frågan kvarstår: När privata företag tar över sådana fundamentala samhällsfunktioner, vem bär det politiska ansvaret? Är det staten, som traditionellt sett kontrolleras av folket, eller är det en liten grupp investerare och företagsledare som är mer intresserade av avkastning än av medborgarnas säkerhet?

Detta väcker djupare etiska och politiska frågor om legitimitet och ansvar. Om Anduril till exempel utvecklar en autonom drönare som används i en konflikt, och något går fel, är det då Anduril, riskkapitalisterna, eller staten som bär skulden? I en demokratisk struktur är det folket som ska ha sista ordet, men när makten överförs till privata aktörer, kan den demokratin urholkas. Det är här vi ser den potentiella faran med tekno-feodalism: en värld där våra säkerhetsfunktioner styrs av dem som inte är direkt ansvariga inför oss.

Riskkapital, innovation och demokratins utmaningar

Det finns också en ekonomisk dimension som är central för förståelsen av American Dynamism. Riskkapitalet har en naturlig tendens att söka efter hög avkastning genom att satsa på de mest disruptiva idéerna. Denna satsning kan driva innovation i en rasande takt, vilket är positivt. Men samtidigt är den ofta fokuserad på att maximera vinst snarare än att säkerställa långsiktig samhällsnytta. Detta skapar en dynamik där de företag som lyckas – ofta de som lyckas med att bryta mot traditionella regler – får en enorm makt att forma marknaden.

Enligt kritiker leder denna utveckling till att de positiva effekterna av innovation, såsom ökad effektivitet och tekniska framsteg, snabbt följs av negativa konsekvenser: koncentrerad makt, minskat medborgarinflytande och en ökad klyfta mellan de som har tillgång till teknologin och de som inte har det. Riskkapitalets filosofi är ofta rotad i en tro på marknadens osynliga hand, men när denna hand istället formar regler och begränsar konkurrensen, är vi på väg mot en ny typ av oligarki – en där de ekonomiska jättarna inte bara dominerar marknaden utan också politiska beslut.

I den här kontexten blir begreppet American Dynamism inte bara en beskrivning av en ekonomisk process, utan också en ideologisk kamp om vem som får definiera framtiden. Är det de som tror på en snabb, marknadsdriven innovation, eller är det de som värnar om en långsiktig, demokratisk utveckling där medborgarna har en direkt påverkan? Det är en konflikt mellan två världsbilder, där riskkapitalister ofta framställer den traditionella statens långsamma byråkrati som en fiende som hindrar verklig framsteg.

Politiska implikationer och den demokratiska debatten

Om vi tittar på den politiska sidan är frågan hur vi kan säkerställa att den ökade makten hos teknikföretag och riskkapitalister inte leder till en undergrävning av demokratin. När privata aktörer får bestämma över grundläggande samhällsfunktioner, som försvar, infrastruktur och till och med utbildning, minskar möjligheten för medborgarna att utöva direkt kontroll. Det riskerar att skapa ett system där politiska beslut i praktiken fattas i styrelserum och investerarkretsar, snarare än i offentliga debatter och genom folkomröstningar.

Det är här vi kan se en parallell till fascismen, fast i en modern tappning. Klassisk fascism kännetecknas av en stark centralmakt, där en ledare eller ett parti samlar all makt och utövar kontroll genom våldsamma medel och propaganda. I vårt fall sker inte samma typ av våldsutövning, men den digitala övervakningen, de algoritmiska besluten och den ekonomiska maktkoncentrationen fungerar på ett liknande sätt. De privata aktörerna sätter agendan, och medborgarna får väldigt liten möjlighet att ifrågasätta den – inte på grund av direkt repression, utan på grund av en teknokratisk struktur som är svår att genomtränga.

Detta leder till en situation där demokratiska institutioner riskerar att bli bara symboliska, medan de verkliga besluten fattas i privata kretsar. Frågan vi måste ställa oss är: Hur kan vi bevara den demokratiska kontrollen över samhällsstrukturer när den teknologiska makten koncentreras hos några få? Är det möjligt att integrera riskkapitalets innovationskraft med en demokratisk, transparent process, eller är det en motsättning som i slutändan leder till en ny form av elitism?

Riskkapitalets maktspel och teknokrati

Det är också intressant att notera hur riskkapitalet inte enbart handlar om pengar – det handlar om idéer, visioner och en specifik syn på framtiden. Många av dessa investerare är övertygade om att de bär med sig en ny revolution som kan ersätta ineffektiva statliga system med något som är snabbare, mer effektivt och mer innovativt. Detta kallas ibland en “tech-utopi”, men kritiker varnar för att det i verkligheten kan bli en form av teknokratisk oligarki där endast de som har tillgång till kapital och teknologiska resurser har makten att bestämma.

I en värld där företag som Anduril utvecklar avancerade militära system och där riskkapitalbolag investerar massivt i tech-startups, blir frågan inte bara hur vi ska driva innovation, utan också vem som ska stå till svars när teknologin används för att styra samhället. Om en statlig funktion ersätts av en privat aktör, förändras relationen mellan makthavare och medborgare fundamentalt. Den traditionella demokratin, där makten utgår från folket, kan urholkas när besluten istället tas i styrelserum där intressena är starkt inriktade på vinst och marknadsdominans.

Fallstudier och konkreta exempel

Låt oss ta en närmare titt på några konkreta exempel. Anduril Industries är ett företag som ofta lyfts fram i diskussioner om American Dynamism. De utvecklar inte bara produkter – de utmanar hela försvarssektorn. Deras autonoma drönare, övervakningssystem och AI-lösningar är tänkta att ersätta traditionella, statligt drivna system. Detta innebär att de tar över funktioner som tidigare varit reserverade för statens försvarsmakt, och därmed skiftar makten från offentliga institutioner till privata företag.

Samtidigt är det inte bara Anduril som spelar en roll här. Venturekapitalister som Andreessen Horowitz investerar i en rad projekt som syftar till att modernisera och effektivisera samhällsstrukturer. De ser en möjlighet att genom privat finansiering och teknologisk innovation ersätta gamla byråkratiska system med något som är mer “framtidsorienterat”. Men den här visionen kommer med en baksida: Om den privata sektorn tar över, riskerar vi att förlora den demokratiska insynen och den medborgerliga kontrollen.

Exempelvis har vissa tech-jättar redan börjat ta en allt större roll i att styra våra liv. Amazon och Google är inte bara sökmotorer och marknadsplatser – de är infrastruktur som påverkar hur vi handlar, hur vi får information och till och med hur vi interagerar socialt. Om dessa företag får fortsätta växa utan starka regleringar, kan de bli de nya feodalherrarna där användarna blir livegna under deras digitala ekosystem.

Filosofiska och etiska konsekvenser

Det finns en rad filosofiska frågor som uppstår när vi överväger denna utveckling. Vad händer med individens frihet när makten koncentreras hos ett fåtal digitala aktörer? Kan vi fortfarande tala om äkta demokrati när beslut som påverkar vår vardag tas i slutet av ett styrelserum, långt borta från folkets röst? Den traditionella idén om suveränitet, som bygger på tanken att makten utgår från folket, sätts på prov när vi ser att de verkliga beslutsfattarna kan vara riskkapitalister och teknikjättar.

Filosofen Hannah Arendt var nog särskilt intresserad av hur totalitära system uppstår genom att gränserna mellan privat och offentligt suddas ut, och hur en central makt kan forma individens liv. I vårt digitala landskap är detta inte längre något abstrakt – det händer redan. Med algoritmer som bestämmer vilka nyheter vi ser, vilka annonser som visas och hur våra sociala nätverk organiseras, blir vi alla en del av ett system där vi ofta inte vet hur våra val egentligen påverkar oss. Det är som om vi är fast i en global panoptikon, där övervakningen sker i realtid och där vi ständigt formas av osynliga maktstrukturer.

Riskkapital och teknokrati – en farlig blandning

En annan aspekt är hur riskkapitalets drivkraft, att maximera avkastning, påverkar vilka projekt som får genomslag. Det är en hård logik: De företag som kan växa snabbt och generera enorma vinster får chansen, medan de som kanske skulle kunna vara mer demokratiskt förankrade ofta ignoreras. Detta leder till att vi får en koncentration av makt där de som redan har mycket får ännu mer, och där den breda medborgarbasen får stå kvar med lite verklig möjlighet att påverka sin egen framtid.

Filosofen Max Weber talade om byråkrati som en rationell men också potentielt avhumaniserande maktfaktor. I dag ser vi en digital variant av detta, där algoritmer och riskkapital styr mycket av vår vardag. När dessa system kombineras med en stark tro på teknologisk innovation, kan vi hamna i en situation där våra liv styrs av en elit som inte nödvändigtvis är ansvarig inför oss. Det är en utveckling som riskerar att skapa en ny typ av ojämlikhet – där de som har tillgång till teknologiska resurser och finansiell makt bestämmer över de som inte har det.

Politiska konsekvenser och demokratins framtid

Den politiska dimensionen av American Dynamism är kanske den mest oroande. Om privata aktörer och riskkapitalister börjar styra grundläggande samhällsfunktioner, riskerar vi att förlora den offentliga debatten och den demokratiska kontrollen. I stället för att vara en del av en bredare, folkburen diskussion, kan de verkliga besluten hamna i händerna på några få som agerar utifrån sina egna ekonomiska intressen.

Detta väcker frågor om legitimitet. En traditionell demokrati bygger på idén att makten utgår från folket, att det finns en maktdelning och att medborgarna har möjlighet att påverka politiken genom val och offentliga debatter. Men om de avgörande besluten fattas i styrelserum av riskkapitalister och teknikföretag, vem kontrollerar dessa beslutsfattare? Hur säkerställer vi att de inte bara styr efter sina egna intressen, utan också tar hänsyn till de breda samhällsnyttorna? Det är en fråga som många kritiker ställer, och den blir allt viktigare i takt med att digitala plattformar växer i makt.

Etiska dilemman: Vem ansvarar?

När vi nu har sett hur riskkapital och teknikföretag tar över funktioner som traditionellt sett varit statliga, uppstår ett etiskt dilemma: Vem bär ansvaret om något går fel? Om en privat aktör som Anduril levererar ett försvarssystem som sviker, är det företaget, riskkapitalisterna eller den stat som köpte tjänsten som måste stå till svars? I en demokrati är det folket som ska ha makten att kräva ansvar, men om besluten tas i privata kretsar, försvinner ofta den direkta spårbarheten och ansvarstagandet.

Det här dilemman tvingar oss att tänka om vad vi egentligen menar med säkerhet och ansvar i en modern värld. Är det acceptabelt att vi ger upp en del av vår demokratiska kontroll i utbyte mot snabb teknologisk utveckling och effektivitet? Eller riskerar vi att skapa en värld där den privata sektorn blir den ultimata makthavaren, där beslut som påverkar våra liv tas utan att vi får något verkligt inflytande?

American Dynamism – En möjlighet eller en fälla?

Det finns de som ser American Dynamism som en möjlighet, en chans att bryta med gamla byråkratiska strukturer och införa en ny, mer dynamisk och innovativ modell för samhällsstyrning. De argumenterar för att den traditionella staten är alltför långsam och att den privata sektorn, med sina snabba beslut och enorma resurser, kan driva samhället framåt. Teknologi och riskkapital kan skapa lösningar på gamla problem – som att effektivisera infrastruktur, modernisera försvarssektorn och förbättra utbildningssystemet.

Men riskerna är stora. Om vi tillåter den privata sektorn att ta över dessa fundamentala funktioner riskerar vi att ge upp den demokratiska kontrollen. Det är en form av fällan där den snabba innovationskraften kommer med en prislista: förlorad transparens, minskat medborgarinflytande och en ökad ojämlikhet. Historiskt har vi sett att koncentration av makt, oavsett om den är ekonomisk eller politisk, sällan slutar bra för de breda massorna. Frågan är om vi kan hitta en modell där innovation och demokratisk kontroll samexisterar, eller om vi tvingas välja mellan effektivitet och rättvisa.

Sammanfattning: Vägen framåt

Så, vad är slutsatsen? American Dynamism och företagen som Anduril representerar en ny era där privat kapital och teknologisk innovation formar samhällets grundvalar på sätt som vi inte tidigare har sett. Riskkapitalister och teknikjättar agerar inte bara som finansiella aktörer utan tar en aktiv roll i att utforma framtidens statliga och samhälleliga funktioner. Detta är en utveckling som medför enorma möjligheter, men också betydande risker.

Vi måste ställa oss frågan: Är vi beredda att ge upp en del av vår demokratiska kontroll för att vinna på snabb innovation och effektivitet? Eller finns det en väg där vi kan kombinera det bästa av två världar – där privata aktörer bidrar med innovation, men där vi samtidigt behåller en stark, demokratisk övervakning och ansvarstagande?

Det här är inte en fråga med enkla svar. Det är en långsiktig utmaning där vi måste tänka om hela vår samhällsstruktur. Filosofiskt sett är det en kamp om vad som är grunden för ett rättvist samhälle: är det individuell frihet, teknologisk framsteg, eller en kollektiv strävan efter rättvisa och ansvar? Det finns de som tror att den nya digitala eran kan ge oss en friare värld, men om vi inte är försiktiga riskerar vi att fastna i en ny form av feodalism – en tekno-feodalism – där vi blir beroende av några få jättar för våra mest grundläggande behov.

I nästa avsnitt ska vi titta närmare på de specifika aktörerna – riskkapitalister och teknikföretag – och hur deras agerande konkret omformar den politiska och ekonomiska arenan. Vi kommer att se hur Andreessen Horowitz (a16z) och andra aktörer använder sin makt för att driva igenom reformer som i slutändan kan minska medborgarnas inflytande. Vi diskuterar också hur företag som Anduril Industries inte bara utvecklar ny teknologi, utan också försöker ta över delar av den statliga infrastrukturen, vilket tvingar oss att ompröva vad det innebär att ha en stat i det moderna samhället.

Det är en framtid vi står inför, där den digitala infrastrukturen inte längre bara är ett verktyg, utan själva grunden för maktutövning. American Dynamism och tekno-feodalismen utmanar våra traditionella idéer om demokrati, suveränitet och medborgarinflytande. Det är en utveckling som både lovar enorm innovation och bär på risken att vi förlorar kontrollen över våra samhällen.

Så, är vi beredda att acceptera att våra liv styrs av algoritmer och riskkapitalister, eller ska vi kämpa för att bevara de demokratiska institutioner och medborgerliga rättigheter som har varit grundläggande för våra samhällen? Det är en fråga vi alla måste ta ställning till – för framtiden handlar inte bara om teknik, utan om vem vi vill vara som samhälle.

6. De centrala aktörerna och deras roll i den nya ordningen

I det här avsnittet ska vi fördjupa oss i de viktigaste företag, investerare och visionärer som – vare sig de uttryckligen säger det eller inte – lägger grunden för en ny ordning som i sin mest extrema form kan beskrivas som en övergång till “tekno-feodalism” eller “teknofascism”. Vi diskuterar deras olika motiv, de ideologier som driver dem, och hur deras handlingar konkret påverkar allt från politiska beslut till ekonomiska spelregler och teknikutveckling.

6.1 Venturekapitalets tungviktare: Andreessen Horowitz, Sequoia, Founders Fund

När man talar om riskkapitalets mest inflytelserika aktörer i Silicon Valley (och i förlängningen hela världen), dyker några namn upp gång på gång. Andreessen Horowitz (a16z), Sequoia Capital, Founders Fund och Kleiner Perkins är bara några exempel. Dessa bolag är inte endast finansinstitut som passivt investerar i startups; de är också ideologiska entreprenörer med en uttalad vision om hur framtiden bör se ut.

Andreessen Horowitz (a16z)

Grundat av Marc Andreessen och Ben Horowitz, har a16z fått ett rykte om sig att inte bara finansiera nya projekt, utan också att influera samhällsdebatten kring teknik och innovation. Marc Andreessen, känd för sin roll i utvecklingen av webbläsaren Mosaic/Netscape på 90-talet, har länge varit en ideolog och en symbol för internets revolutionära potential. I blogginlägg, Twitter-diskussioner och intervjuer betonar han ofta vikten av “software eating the world,” alltså att mjukvarudriven innovation är det som driver nästa stora samhälls- och ekonomiska omställning.

Det som sticker ut med a16z är deras uttalade ambition att inte bara investera i företag utan också i projekt som kan “förbättra” eller ersätta statliga funktioner. Under konceptet “American Dynamism” har de satsat pengar i försvarsteknik, infrastruktur, utbildning och hälsovård. Detta är inte nödvändigtvis “fel” i sig, men det åskådliggör en vilja att omforma samhällsstrukturer med privata medel. Ur ett tekno-feodalt perspektiv innebär det att företag och riskkapitalister tar en mer aktiv (vissa skulle säga aggressiv) roll i att sköta det som tidigare var offentliga tjänster, med allt vad det innebär för demokrati och ansvar.

Sequoia Capital

En av de äldsta och mest framgångsrika riskkapitalfirmorna i Silicon Valley är Sequoia Capital. De har investerat i giganten som Apple, Google, Oracle, YouTube och Airbnb. Sequoias filosofi har alltid varit att hitta “företagen som kan bli stora inom sin nisch” och sedan hjälpa dem att växa till globala aktörer. Även om de sällan kommunicerar en tydlig politisk eller samhällsomstörtande agenda på samma sätt som a16z, blir effekten av deras investeringar liknande – de skapar superstarka plattformar som många gånger tar över traditionella marknader, blir de facto monopol och skaffar sig en maktposition som liknar feodala län.

Till exempel, när Sequoia satsar stort på en startup inom utbildningsteknik (EdTech), kan detta innebära att om den startupen lyckas globalt, så skapas en situation där skolor och universitet blir allt mer beroende av plattformens resurser, innehåll och tekniska ekosystem. Detta kan ses som en “privatisering” av en samhällsfunktion, men utan det demokratiska beslutsfattandet som traditionellt följer offentliga åtaganden. Den lokala eller nationella regeringen får en minskad roll i att styra utbildning, vilket ger Sequoias portföljbolag en växande makt över hur vår framtida arbetskraft formas.

Founders Fund

Founders Fund, grundat av bland andra Peter Thiel, är ytterligare en central aktör. Thiel är känd för sina libertarianska drag och sin kritik mot mainstream-samhället. Han har finansierat allt från Facebook (tidigt) till Palantir, ett företag specialiserat på dataanalys för underrättelse och säkerhet, som ofta kopplas till övervakning i stora skala. Founders Fund har investerat i försvarsindustri, kryptovalutor och andra projekt som utmanar statens roll. Thiel har öppet ifrågasatt demokratins effektivitet och menat att den kan stå i vägen för teknologisk och ekonomisk utveckling.

Det är inte svårt att se hur detta knyter an till tekno-feodala tendenser: När Founders Fund pumpar in pengar i företag som erbjuder försvarsteknologi eller finansiella tjänster utanför statlig kontroll, skapas en ny maktstruktur som på sikt kan konkurrera med – eller rent av ersätta – statliga system. Detta hänger samman med den idé vi diskuterade kring Anduril Industries, som också fått stöd från investerare med liknande övertygelser.

6.2 Teknikföretagen: Amazon, Google, Meta och Tesla

Med riskkapitalet som motor har en handfull teknikföretag vuxit till globala giganter som i praktiken dominerar hela sektorer av ekonomin. Vi pratar här om Amazon, Alphabet/Google, Meta (Facebook) och Tesla. Dessa företag är inte bara stora arbetsgivare och teknikinnovatörer – de fungerar som infrastruktur för andra branscher, sätter standarder och tar aktivt del i politik genom lobbyverksamhet, teknisk rådgivning och ibland direkta partnerskap med stater.

Amazon: Den digitala handelsfeodalherren

Amazon började som en bokhandel online, men har snabbt vuxit till att bli en infrastrukturplattform för e-handel, molntjänster (AWS), logistik och även underhållning (Prime Video). Man kan argumentera att Amazon utövar en feodal liknande makt: om du är en säljare som vill nå kundmassorna online, är du i praktiken livegen i Amazons ekosystem. De kan när som helst justera avgifter eller ändra sin algoritm för synlighet, och din försäljning kan störtdyka.

För konsumenter erbjuder Amazon en bekväm plattform där “allt” finns på ett ställe, men detta centraliserar också enormt mycket data och ekonomisk makt i Jeff Bezos händer (numera även styrelsen och företaget i stort). Trots kritik om arbetsförhållanden i lager och anklagelser om att krossa konkurrens har Amazon fortsatt att växa. I en tekno-feodal framtid kan Amazon bli den plats där allt från matinköp till hälsotjänster sker, vilket ger bolaget en makt som vida överskrider den en nationell regering traditionellt har haft över medborgarnas vardag.

Google/Alphabet: Kontroll över kunskap och informationsflöden

Google (moderbolaget kallas Alphabet) är inte bara en sökmotor, utan också en av de starkaste aktörerna i internets ekosystem. Genom att äga YouTube, dominera annonsteknologin (AdWords, AdSense) och utveckla operativsystem som Android, har Google en direkt linje till hur information sprids och konsumeras globalt. Den som kontrollerar informationsflödet kontrollerar också i stor utsträckning hur folk uppfattar verkligheten. Det påminner om en medeltida kyrka som hade monopol på kunskap och skrev historien på sitt sätt.

Google hävdar ofta att de jobbar för “ett öppet internet” och att deras tjänster är “gratis”, men i gengäld samlar de in data om alla våra beteenden. Detta är själva motorn i övervakningskapitalismen, där användarnas data omvandlas till prediktiva produkter som säljs vidare till annonsörer eller används för att optimera Googles egna tjänster. I en tekno-feodal modell kan Google fungera som en mäktig herre som bestämmer vad vi ser, vilka annonser vi får och hur vi navigerar världen digitalt.

Meta (Facebook): Social dominans och plattformsberoende

Meta (tidigare Facebook) bygger sin makt på att dominera sociala nätverk, äga plattformar som WhatsApp och Instagram, och samla stora mängder data om användarnas sociala interaktioner. De är inte bara en kommunikationskanal utan också en infrastruktur för politisk debatt, nyheter och e-handel. Precis som Amazon har en makt över e-handelsfälten, har Meta en makt över socialt och politiskt samtal.

Ifall Meta beslutar sig för att “stänga av” en användare eller en organisation, kan deras digitala närvaro snabbt försvinna, vilket ibland innebär att de effektivt blockeras från stora delar av den moderna, digitala offentligheten. Detta ger Meta en censur- och modereringsmakt som tidigare var förbehållen stater eller enorma medieimperium. Även om denna moderering ofta påstås vara nödvändig för att hindra hat, desinformation och hot, är det värt att påpeka att den sker utanför en demokratisk kontrollstruktur och ofta utifrån privata riktlinjer som Meta själva sätter upp.

Tesla (och SpaceX): Visioner om infrastruktur bortom jorden

Tesla och SpaceX kopplade till Elon Musk visar en lite annan vinkel av teknologisk dominans. Här är fokuset på fordon, energi och rymdutforskning. Teslas vision är inte bara elbilar, utan ett helt ekosystem för energi (solpaneler, batterilagring) och fordon med automatiserade funktioner. SpaceX vill ta mänskligheten till Mars, men under privata företagsflagg. Dessa projekt har potentialen att bli ett slags “parallell” infrastruktur till den statliga, där en privat aktör kan ha kontroll över elnät, kommunikation via Starlink-satelliter och till och med rymdresor.

Frågan är då: Om Elon Musks bolag en dag blir de enda som kan sköta rymdtransporter, eller om Tesla blir en avgörande del av framtidens transportnät och energilagring, hur mycket makt får då dessa företag att bestämma villkoren för vår framtid? Vi ser redan hur Musk personligen kan påverka kryptomarknader, politisk debatt på Twitter (numera X) och teknikutveckling i stort. Det kan tyckas charmigt med hans entreprenörsanda, men i en vidare kontext är det en otrolig makt i händerna på en enskild individ och hans investerare.

6.3 Inflytelserika teknokrater och visionärer

Utöver företagen i sig finns det individer – ofta kallade visionärer, tänkare eller “gurus” – som formulerar den ideologiska basen för tekno-feodalism och nätverksstat. Några centrala namn kan nämnas:

• Peter Thiel: Känd för sina libertarianska tankar, kritik av demokratin och starka investeringar i försvar, säkerhet och kryptovalutor. Thiel är en av grundarna till PayPal, har stöttat Facebook tidigt och är involverad i Palantir. Han ser teknisk innovation som en väg bort från stagnation, men detta innebär också en tyst acceptans av elitstyre.
• Balaji Srinivasan: En profil som pratar om “nätverksstat” på ett explicit sätt. Balaji har varit involverad i Coinbase och Andreessen Horowitz och driver tesen att vi kan skapa digitala samhällen som fungerar som parallella stater, utan geografisk begränsning.
• Sam Altman: Tidigare vd på Y Combinator, numera för OpenAI – han har ett stort inflytande i hur AI utvecklas och integreras i samhället. OpenAI:s system, som ChatGPT, kan förändra arbetsmarknad, utbildning och kommunikation. Om man äger eller kontrollerar dessa AI-plattformar, har man en enorm makt över hur kunskap och automatiserade tjänster distribueras.

Dessa visionärer förenas av en tro på tekniken som samhällsomvandlare och en skepsis eller öppen fientlighet mot statlig inblandning och långsam demokratisk beslutsprocess. De tenderar att se sig själva som revolutionärer som räddar världen från ineffektivitet, men kritiker menar att de därigenom bana väg för en ny form av elitstyre.

6.4 Hur dessa aktörer samverkar i ett ekosystem

En viktig poäng är att de nämnda aktörerna inte agerar i ett vakuum. De verkar i ett sammanflätat ekosystem där riskkapital, teknikföretag och visionära entreprenörer ständigt korsbefruktar varandra. Investerare från Andreessen Horowitz kan finansiera en startup grundad av en tidigare Google-ingenjör, som sedan säljer sin produkt till Amazon Web Services, medan Peter Thiel gör en strategisk investering i en liknande bransch. Denna korsbefruktning skapar en massiv nätverkseffekt, där kapital och inflytande koncentreras till ett fåtal kluster av företag och individer.

Här finns också en dynamik av “foresight” – att man vill vara först i nästa stora trend, oavsett om det är AI, rymdteknik eller försvar. Riskkapitalister jagar nya guldgruvor, teknikföretag behöver nya marknader, och visionärer säljer sin framtidsbild för att locka talang och ytterligare kapital. Det är en självgenererande process, där de som redan har makt och resurser fort ökar sitt försprång. För samhället i övrigt innebär detta att nya tekniker och affärsmodeller kan växa fram väldigt snabbt, ibland utan att demokratiska mekanismer hinner sätta ramar eller ställa etiska frågor.

6.5 Konsekvenser för stat och samhälle

Om vi tar ett steg tillbaka och tittar på de makrostrukturella effekterna ser vi hur statens traditionella auktoritet gröps ur. När försvarssektorn blir en spelplan för företag som Anduril och när utbildning digitaliseras av EdTech-startups, är det inte längre självklart att staten har den yttersta kontrollen. Vi får en situation där offentliga regelverk försöker hänga med i ett rasande tekniskt tempo, men där de ofta ligger steget efter den privata sektorn.

Samtidigt ser vi en polarisering: vissa nationalstater – till exempel Kina – har valt en annan väg, där de sätter upp hårda regler för hur privata teknikjättar får verka. I Väst har det varit mer av en laissez-faire-attityd, vilket gynnar snabb innovation men också leder till maktkoncentration. Om fler stater följer den amerikanska modellen kan vi få en global ordning där teknikföretag i praktiken koordinerar internationella frågor, utmanar diplomatiska relationer och kontrollerar digital infrastruktur över nationsgränserna.

Vidare märker vi också att lokala och regionala politiker kan känna sig maktlösa inför de “digitala herrarna.” Ett företag som Amazon kan lova att skapa arbetstillfällen och skatteintäkter om man får förmånliga villkor, men hotar samtidigt att lämna en region om man möter för mycket reglering eller höga skatter. Det påminner om de gamla feodala relationerna där vasaller och godsherrar kunde förhandla om tributer. Bara att idag heter det “investeringar” och “jobbskapande,” och det sker på en global arena.

6.6 Ur demokratins synvinkel: hot eller möjlighet?

Frågan om dessa aktörer är ett hot eller en möjlighet för demokratin är inte svartvit. Å ena sidan har många av dem verkligen drivit fram teknisk innovation som kan förbättra människors liv. Tänk på hur Googles söktjänst ger oss tillgång till kunskap, hur Tesla driver omställningen till elfordon eller hur AWS förenklat IT-infrastruktur för företag av alla storlekar. Den teknologiska utvecklingen öppnar dörrar för nya lösningar på klimatfrågor, sjukvård, utbildning och kommunikation.

Men problemet uppstår när maktkoncentrationen blir så stor att demokratisk kontroll inte längre är möjlig i praktiken. När företag sätter de facto-lagar via sina användaravtal och algoritmer, eller när riskkapital styr vem som får finansiering och vilken typ av samhällstjänster som skapas, då hamnar medborgarinflytandet i skymundan. Man kan tala om en situation där valda politiker i bästa fall kan reagera på och försöka mildra konsekvenserna, men sällan proaktivt styra utvecklingen.

Filosofen Jürgen Habermas har talat om det “offentliga rummet” och hur demokratin förutsätter en fri och öppen debatt i samhället. Om den offentliga debatten styrs av tekniska plattformar som Meta och Google, och om marginaliserade röster stängs av eller osynliggörs genom algoritmer, då blir det svårare att åstadkomma en verkligt demokratisk diskussion. Samtidigt kan stater känna sig tvingade att anpassa sig till vad dessa plattformar kräver, för att inte hamna på efterkälken i den ekonomiska utvecklingen.

6.7 Teknofascism, kapitalets diktatur eller bara en ny fas i kapitalismen?

Vissa skribenter går så långt som att kalla detta teknofascism, vilket anspelar på en parallell till hur traditionell fascism växte fram genom samverkan mellan stat och storföretag, med en stark hierarkisk struktur. Det vi ser nu är inte samma typ av nationellt fokus eller militanta massrörelser, men vi ser en liknande korporativistisk sammansmältning av privat makt och statliga funktioner. Skillnaden är att maktutövningen sker via digital infrastruktur och data, snarare än via en paramilitär statsapparat.

Andra menar att det bara är en ny fas i kapitalismen, där digitaliseringen förstärker monopol och skapar en form av “övervakningskapitalism.” Det behöver inte nödvändigtvis bli fascism i klassisk mening, men det kan leda till en kraftig ojämlikhet och en urholkning av medborgarinflytande. Oavsett terminologi så pekar dessa fenomen på en betydande omvandling av maktstrukturerna i samhället, en omvandling som leds av centrala aktörer med enorma resurser och visioner som ibland går på tvärs med traditionell statlig suveränitet och demokratiska processer.

6.8 Vad återstår för samhället att göra?

Ett centralt spörsmål är hur, eller om, demokratier kan hävda sin relevans i en värld där digitala plattformar och riskkapital allt mer dominerar både ekonomin och informationsflöden. Förslag finns på att införa strängare konkurrenslagar för att bryta upp monopol, att reglera dataanvändning och algoritmer, eller att bygga offentliga alternativ till privata plattformar. Men sådana försök kan vara svåra att genomföra när lobbyresurserna och den tekniska expertisen i huvudsak finns hos företagen själva.

Ännu en aspekt är huruvida vi kan utveckla nya former av digitala medborgarinitiativ eller kooperativ som motvikt. Vissa experiment pågår med “plattformkooperativ” där användare är delägare i plattformen, eller med decentraliserade nätverk baserade på blockkedjeteknik. Frågan är bara om dessa projekt kan mäta sig med de gigantiska resurser som venturekapital och Big Tech innehar.

Historiskt har arbetarrörelse, fackföreningar och andra folkrörelser spelat en stor roll för att begränsa kapitalets makt och skapa sociala skyddsnät. I en digital ekonomi kan fackföreningar exempelvis bli tvungna att omdefiniera sina strategier för att organisera gig-arbetare och distansanställda spridda över hela världen. Det är en enorm utmaning att hålla jämna steg med teknikföretagens innovationskraft och flexibla arbetsformer.

6.9 Sammanfattning

Så, vilka är egentligen de centrala aktörerna i den nya ordning vi kallar tekno-feodalism eller teknofascism? På investerarsidan ser vi bolag som Andreessen Horowitz, Sequoia Capital, Founders Fund och andra, som alla har resurser att finansiera nästa generations plattformsjättar. De gör detta med en tro – uttalad eller underförstådd – på att privata, tekniskt drivna lösningar är överlägsna offentliga eller demokratiska institutioner. På tekniksidan har vi aktörer som Amazon, Google, Meta och Tesla/SpaceX, vars plattformar och innovationer redan dominerar globalt. Därtill kommer visionärer och tänkare som Peter Thiel, Balaji Srinivasan och Sam Altman, som inte bara vill tjäna pengar, utan också omforma samhället utifrån sina tekniskt-libertarianska eller teknokratiska ideal.

Denna samverkan mellan kapital, teknik och visioner skapar en dynamik som påminner om feodalismens hierarkier, men med en digital kostym. Det går knappast att förneka de positiva sidorna: snabb innovation och nytta för miljontals användare. Men den centraliserade makt som uppstår när riskkapitalister och plattformsägare blir de nya “herrarna” pekar mot en potentiell framtid där demokratin marginaliseras. Om stora delar av vår vardag – från försvar och säkerhet till kommunikation och utbildning – styrs av privata aktörer som inte är ansvariga inför folket, kan det i förlängningen leda till en postdemokratisk ordning.

I nästa avsnitt, “Slutsats,” ska vi försöka knyta ihop säcken och ge en övergripande bedömning av vart denna utveckling kan ta oss. Finns det en väg för traditionell demokrati och ett fritt samhälle att samexistera med tech-giganter och riskkapital, eller är vi dömda att glida in i en ny form av auktoritärt ekosystem, om än med en teknologisk förtecken? Det är den sista pusselbiten i vår långa resa genom tekno-feodalismens landskap, men kanske den viktigaste: Hur ska medborgarna och samhället i stort svara på denna växande makt?

På så sätt kan vi konstatera att de centrala aktörerna i denna nya ordning inte bara är “företag” eller “investerare” i en klassisk mening. De är i praktiken politiska subjektskapare – de formar strukturerna för hur vi lever, arbetar och fattar beslut. I en tid av nätverksstater och digital suveränitet blir deras handlingar avgörande för hur framtidens världen kommer att se ut, och de kan mycket väl visa sig vara de nya feodalherrarna i en tekno-feodal epok.

7. Slutsats: Hur vi undviker en framtid av tekno-feodalism

7.1 Inledning

Alltså, efter att ha vandrat igenom begrepp som American Dynamism, nätverksstaten och tekno-feodalism, samt tittat på de centrala aktörerna som driver utvecklingen, landar vi nu i den kanske viktigaste frågan: Vart är vi på väg och vad kan vi göra åt det? Om riskkapital och teknikföretag fortsätter att dominera samhällsutvecklingen och sätta agendan för hur våra liv organiseras, kan vi lätt föreställa oss en framtid som präglas av maktkoncentration, brist på demokratisk kontroll och social ojämlikhet. Men är detta verkligen den oundvikliga utgången, eller finns det alternativa vägar?

I det här sista avsnittet ska vi försöka knyta ihop säcken. Vi kommer att diskutera hur samhället i stort – politiker, medborgare, aktivister, forskare – kan svara på de utmaningar som uppstår i gränslandet mellan teknikutveckling, riskkapitalets logik och den växande makten hos digitala plattformar. Målet är att hitta en konstruktiv väg framåt, en som varken betyder total avstängning från teknisk innovation eller passiv acceptans av en “ny feodal” ordning.

7.2 Tekno-feodalism i teori och praktik

För att verkligen förstå hur vi kan undvika eller mildra en övergång till tekno-feodalism, måste vi först klargöra vad som menas med “feodalism” i den digitala eran. Historiskt var feodalismen ett system som dominerade stora delar av Europa under medeltiden, där makten delades upp mellan lokala herrar som styrde över livegna bönder inom tydligt avgränsade landområden. Livegna var inte slavar i strikt mening, men de var heller inte fria – de hade inte rätt att lämna godset eller byta herrar hur som helst. Makten upprätthölls genom personliga lojalitetsband och våldsmonopol inom det lokala godset.

Om vi överför denna metafor till dagens läge, ser vi hur “de digitala plattformsägarna” blir herrarna, “användarna” eller “arbetstagarna i gig-ekonomin” blir en slags livegna och “tekniken” blir motsvarigheten till den jord som förr gav herren hans rikedom och inflytande. Skillnaden är att denna nya feodalism inte är geografiskt avgränsad, utan global och virtuell. Man kan lika gärna vara bosatt i Sverige, Brasilien eller Kenya och ändå stå under inflytande av samma plattformar.

Men hur vet vi att detta inte bara är en överdriven jämförelse? Jo, när man ser att användare på en plattform inte har något verkligt inflytande över algoritmer, villkor, avgifter eller modereringsregler, trots att deras hela ekonomiska och sociala existens kan bero på den plattformen, då är vi nära en feodal struktur. Inte minst gäller detta för mindre företag eller säljare som är helt beroende av Amazon för att nå sina kunder, eller för gigarbetare som måste acceptera Ubers eller DoorDashs algoritmregler för betalning och schemaläggning.

I praktiken visar sig tekno-feodalismen genom att användarna inte kan “rösta bort” ledningen, inte kan förhandla om villkoren och inte heller starta en konkurrerande plattform utan en enorm kapitalinsats som få – om någon – kan matcha. Följden blir att en liten grupp, ofta riskkapitalister eller grundare, äger den grundläggande infrastrukturen i “det digitala godset” och kan diktera villkoren. Denna makt håller i förlängningen på att glida ifrån stater som tidigare haft våldsmonopolet och möjlighet att lagstifta för det allmännas bästa.

7.3 Motreaktioner: Reglering, nya institutioner och aktivism

Trots denna dystra prognos är situationen inte hopplös. Det har i historien funnits många exempel på hur samhället – via politisk vilja och sociala rörelser – har lyckats begränsa privat maktkoncentration. Tänk på hur monopolbruten i USA under början av 1900-talet ledde till att gigantiska företag som Standard Oil tvingades delas upp, eller hur sociala reformer under efterkrigstiden gav arbetare starkare rättigheter. Frågan är om vi kan göra något liknande i en digital kontext, där plattformarna är globala och staterna främst är nationella.

7.3.1 Reglering och konkurrenslagstiftning

En första växel är att försöka skärpa konkurrenslagstiftningen och reglera de digitala plattformarnas monopolställning. Exempel som EU:s Digital Markets Act (DMA) och Digital Services Act (DSA) syftar till att tvinga företag som Google, Amazon, Apple och Meta att öppna sina ekosystem för konkurrens, dela med sig av data och följa striktare regler för användarskydd.

Men kritiker hävdar att dessa regelverk riskerar att bli urvattnade under påtryckningar från industrilobbyister, och att nationell lagstiftning ofta körs över av företagens globala verksamhet. Samtidigt går det inte att ignorera att en stark, koordinerad reglering faktiskt kan tvinga techjättarna att anpassa sig, särskilt om stora marknader som EU och USA går i samma riktning. Frågan är bara om de politiska ledarna har tillräckligt med beslutsamhet för att genomdriva detta.

7.3.2 Skattepolitik och omfördelning

En annan nyckel kan vara att säkerställa att vinsterna som uppstår hos gigantiska techföretag inte bara samlas hos ägarna, utan fördelas på ett sätt som gynnar samhället i stort. Det skulle kunna innebära mer progressiv beskattning av IT-jättar, internationella avtal om minimiskatter för multinationella bolag och en återföring av resurser till forskning, utbildning och offentlig infrastruktur.

I praktiken är det svårt, eftersom företag som Alphabet (Google) eller Meta kan flytta sina vinster mellan olika länder för att undvika höga skatter. Men även här kan man föreställa sig internationell samordning, liknande de diskussioner OECD har fört om en global minimiskatt. Om stater kan samlas kring gemensamma regler kan storföretagens “gränslöshet” neutraliseras.

7.3.3 Nya institutioner och offentliga alternativ

På samma sätt som vi en gång i historien byggde offentliga skolor, sjukhus och vägar, kanske vi behöver offentliga eller kooperativa digitala plattformar. Varför skulle inte en statlig eller kommunal aktör kunna erbjuda en e-handelsplattform utan vinstintresse, eller en social nätverksplattform som styrs demokratiskt? Vissa försök finns, men de kämpar ofta i motvind mot de enorma nätverkseffekterna hos redan etablerade jättar.

Ändå kan offentliga digitala projekt vara en motvikt om de kombineras med användarvänlighet och tillräcklig finansiering. Tänk på hur vissa länder har framgångsrika offentliga telekombolag eller hur vissa regioner har utvecklat kooperativ för bredbandsnät. Om man förlänger den modellen till apptjänster och e-handel, blir det en del av samhällets grundläggande infrastruktur, precis som vägnät och postgång en gång var.

7.3.4 Aktivism och facklig organisering i den digitala eran

Arbetarrörelser och aktivistnätverk var historiskt nyckeln till att skapa en balans mellan kapital och arbetskraft. I en värld av gig-ekonomi och global frilans, kan fackföreningar anpassa sig för att organisera anställda som annars är utspridda och isolerade? Flera nya initiativ, till exempel Gig Workers Collective i USA, visar att det går att samordna protester och krav även när arbetsstyrkan är upplöst i digitala plattformar.

Detsamma gäller aktivistnätverk som kämpar för dataskydd, öppen källkod, decentraliserad teknologi och medborgarrätt i den digitala sfären. EFF (Electronic Frontier Foundation) är ett exempel på en organisation som bevakar medborgerliga friheter online. Om dessa rörelser kan växa och få stöd kan de sätta press på både stater och techföretag att respektera individers rättigheter, undvika överdriven övervakning och upprätthålla någon form av digital demokrati.

7.4 Alternativa framtidsscenarier

Det är användbart att föreställa sig olika framtidsscenarier, för att se hur samhället kan utvecklas beroende på vilka krafter som segrar.

1. “Tekno-feodal dominans”: I detta scenario fortsätter riskkapital och techföretag att växa ohämmat. Stater gör halvhjärtade försök till regleringar, men de undermineras av lobbyism och kapplöpning mellan länder om att erbjuda de mest gynnsamma villkoren för storföretagen. Användare blir mer och mer beroende av digitala plattformar för arbete, handel och social samvaro. Det utvecklas en digital hierarki där en liten elit kontrollerar kritiska funktioner, medan majoriteten saknar reellt inflytande.

2. “Nationell protektionism och splittring”: Vissa länder väljer att stänga ute internationella plattformar och bygger egna, statliga eller nationella varianter (tänk Kina med sin “Great Firewall” och egen inhemsk social mediesfär). Resultatet blir en fragmenterad värld där globala plattformsjättar inte kan verka fritt överallt, men också där internationella samarbeten och konkurrens hämmas. Det kan skapa öar av makt, snarare än en global feodal enhet.

3. “Reglerad plattformsekonomi”: I detta scenario enas EU, USA och andra stora ekonomier om tuffa lagar som avsevärt begränsar monopol, kräver interoperabilitet mellan tjänster (så att användare kan ta med sin data och sitt nätverk till andra plattformar), och inför höga krav på dataskydd. Techföretagen tvingas öppna upp sina ekosystem, och nya spelare kan konkurrera på lika villkor. Samtidigt byggs en infrastruktur för offentlig digital service, som gör att medborgare inte är helt beroende av privatägda plattformar.

4. “Decentraliserad teknologi och kommunitärt självstyre”: Här växer en global rörelse av open source- och blockkedjeteknik fram som verkligen blir användarvänlig och tillräckligt skalbar för att utmana Big Tech. Människor kan organisera sig i digitala kooperativ, där ägandet och besluten fördelas bland medlemmarna. Gig-ekonomin ersätts av plattformskooperativ som ger arbetarna inflytande över algoritmer och betalningsstrukturer. Detta scenario kräver dock stora framsteg i både teknisk utveckling och socialt engagemang, vilket är långt ifrån garanterat.

5. “Korporativistisk samverkan”: En femte möjlighet är en slags kompromiss, där stater och stora teknikföretag ingår offentligt-privata partnerskap på bred front. Man samarbetar om utbildning, infrastruktur och forskning, men företagens monopolställning bryts inte. Istället formaliseras deras roll som ‘leverantörer av samhällstjänster’ under vissa regler. Det liknar en modern korporativism, där staten fortfarande finns kvar, men i symbios med techjättarna. Den folkliga insynen kan vara begränsad, men man slipper kanske rena monopol.

Vilket av dessa scenarier (eller kombination av dem) som blir verklighet beror på många faktorer: hur politiker agerar, hur medborgare organiserar sig, hur tekniken utvecklas, och hur global ekonomisk dynamik spelar ut.

7.5 Den existentiella frågan: Vad vill vi med framtiden?

Det är lätt att bli tekniskt eller ekonomiskt fokuserad i diskussionen, men i grunden är detta en existentiell fråga. Vem ska bestämma över den värld vi lever i? Är det enbart en liten grupp entreprenörer, investerare och plattformar, som med sina resurser och sin innovation kan “köra om” den demokratiska processen? Eller ska vi hålla fast vid en idé om att alla medborgare ska ha rätt att påverka samhällets riktning, även om det kan vara trögt och konfliktfyllt?

Här kan vi hämta inspiration från filosofer som Hannah Arendt, Jürgen Habermas eller Simone de Beauvoir. De talar alla på olika sätt om människans frihet, ansvar och möjligheten till gemensam handling. Ett öppet, demokratiskt samhälle kräver en plats där olika röster hörs och där beslut kan förhandlas. Om detta utrymme ersätts av slutna styrelserum och algoritmer som styr informationen vi ser, riskerar vi en kollektiv förlust av vårt politiska självbestämmande.

Även existentialistiska perspektiv – de Beauvoir, Sartre – kan påminna oss om att människor har förmågan att göra val och ta ansvar, men att vår frihet begränsas av sociala strukturer. I en tekno-feodal tidsålder måste vi då fråga oss: Hur mycket av vår frihet är kvar om en handfull privata aktörer bestämmer ramarna för vår vardag? Kan vi ens tala om valfrihet på en plattform som ingen kan utmana?

7.6 Konkreta åtgärder: Från individ till internationell nivå

För att inte stanna i enbart abstrakta resonemang kan vi peka ut ett antal konkreta åtgärder och områden där förändring är möjlig, på olika nivåer av samhället.

1. Medborgarbildning: Höja den digitala kompetensen så att människor förstår hur algoritmer, datahantering och plattformsekosystem fungerar. Källkritik, kunskap om integritetsfrågor och digital självsuveränitet är viktiga bitar. Ju mer medvetna användarna är, desto svårare blir det för plattformarna att utnyttja okunskap.

2. Facklig organisering i plattformsekonomin: Arbetstagare på gig-plattformar, open source-utvecklare och distansanställda behöver plattformar för kollektiv förhandling och rättigheter. Detta kan ske via nya digitala fackliga organisationer som använder samma teknik för att sammankalla, rösta och bilda opinion.

3. Kooperativa plattformsprojekt: Istället för att bara kritisera Big Tech kan man försöka skapa fungerande alternativ. Kooperativa modeller där användare också är delägare kan ge nya affärsstrukturer som motverkar monopol. Det kan gälla allt från sociala nätverk till e-handel och mikrologistik.

4. Statliga investeringar i öppen infrastruktur: Precis som man en gång byggde vägar och järnvägar kan staten idag investera i öppna nätverk, molnlösningar och standarder som vem som helst kan nyttja, utan att bli beroende av en privat jätte. Detta kräver politisk vilja och budget, men skulle kunna vara en avgörande motvikt mot de privata monopolen.

5. Internationellt samarbete om reglering: Precis som länderna enats om regler för flygtrafik, havsrätt och kärnenergi, kan de enas om grundläggande digitala standarder. Till exempel minimiregler för dataskydd, krav på interoperabilitet, skattefördelning och ansvar när det gäller AI. Det här är svårt men inte omöjligt – vi har ju tidigare sett internationella avtal kring andra komplexa områden.

6. Demokratisk innovation: Möjligheten finns också att digital teknik kan stärka demokratin, om den används rätt. E-röstning, medborgarbudgetar på nätet, digitala underskriftsinsamlingar och andra former av digital delaktighet kan göra beslutsprocesser mer inkluderande. Kanske kan man skapa digitala versioner av “Agora” (den öppna mötesplatsen i antikens Grekland) där människor kan diskutera och rösta om lokala och nationella frågor, med offentlig insyn.

7.7 Tekno-feodalism eller teknofascism – i vilket läge befinner vi oss?

Under resans gång har vi ibland använt ord som “teknofascism” för att beskriva en utveckling där privat makt och data-driven övervakning i praktiken tar över statens roll. Det är en dramatisk term, men poängen är att belysa hur en auktoritär struktur kan uppstå även utan en traditionell diktator eller enpartistat, om de digitala plattformsägarna och riskkapitalisterna tillsammans får okontrollerad makt.

Om man anser att “fascism” är ett begrepp som primärt beskriver storskalig totalitarism och massmobilisering, kanske man tycker att parallellen är för stark. Men även om vi inte ser exakt samma fenomen som på 1930-talet kan vi se oroande tecken på en potentiell “mjuk totalitarism,” där makten koncentreras och individens frihet beskärs på subtila sätt, via algoritmer, övervakning och monopol.

“Tekno-feodalism” är för många en enklare analogi, eftersom det antyder att vi har ett mellanting mellan kapitalism och feodalism, där digitala herrar och livegna blir den rådande strukturen. Oavsett vilken term man föredrar är själva kärnfrågan densamma: Kommer demokratin och individens rättigheter fortsätta vara i fokus, eller förskjuts makten till en ny, privat elit med tekniska superresurser?

7.8 Slutsatser och vägen framåt

Så, vad är den slutgiltiga slutsatsen? Genom hela diskussionen har vi sett hur:

1. Riskkapitalets framväxt som politisk kraft gjort att innovation och samhällsomvandling i ökande grad styrs av investerare med egna intressen, snarare än av folkstyre.
2. Nätverksstaten och idén om plattformssamhällen undergräver den nationella suveräniteten och skapar nya, privata maktcentra.
3. Tekno-feodalism blir en naturlig följd när digitala plattformar dominerar marknader och social interaktion, och användarna tvingas in i en asymmetrisk beroenderelation.
4. De centrala aktörerna, såsom Andreessen Horowitz, Sequoia, Founders Fund, Amazon, Google, Meta, Tesla, Anduril och andra, driver en agenda av snabb expansion, intensiv innovation och – i praktiken – maktkoncentration.
5. Denna utveckling kan leda till fascistiska drag i form av korporativism och auktoritärt beslutsfattande, även om det inte tar exakt samma form som historiska totalitära regimer.

Men vi har också sett att motstånd, reglering och alternativa modeller inte bara är teoretiska idéer, utan praktiskt möjligt. Demokratin är inte dömd att förlora, men den behöver anpassa sig och uppdateras för att hantera de nya förutsättningarna. Precis som tidigare epoker av snabb industriell och teknisk omvandling har krävt sociala reformer och politiska innovationer, behöver vi nu en digital samhällskontrakt som säkerställer att tekniken används för det allmännas bästa, inte bara för en elit.

Vikten av filosofisk förankring

Ett centralt tema i allt detta är att teknik inte är värdeneutral. Varje algoritm, varje investeringsbeslut och varje plattformsutveckling bär med sig en rad underliggande antaganden om vad som är “önskvärt” och “effektivt”. Genom att explicit föra in filosofiska resonemang – om frihet, rättvisa, maktfördelning, ansvar och moral – kan vi forma en teknologi som tjänar mänskliga ändamål, istället för att människan ska anpassa sig blint till teknikens logik.

Här är det också viktigt att vi inte blir romantiker som bara tänker att “all teknik är ond,” utan att vi hittar en balanserad syn: Teknik kan verkligen befria människor, skapa nya möjligheter för kommunikation och lärande, men bara om den förvaltas på ett sätt som är förankrat i demokratiska principer.

Balansen mellan innovation och reglering

Ett samhälle där ingen innovation tillåts skulle snabbt stagnera, men ett samhälle utan reglering blir lätt en djungel där den starke äter den svage. Precis som på 1800-talet, när industrialiseringen behövde arbetsrätt och sociala reformer för att inte leda till mänskligt lidande, behövs nu en digital arbetsrätt, digitala sociala reformer och en ram för hur data får användas, så att vi inte hamnar i en ny form av exploatering.

Vi bör också erkänna att i en global ekonomi är det svårt att driva igenom regler på nationell nivå om inte stora block (som EU) eller koalitioner av länder enas. Samtidigt är global samordning en enorm utmaning – se bara på klimatfrågan. Ändå är detta troligen nödvändigt för att undvika att länder tävlar om att erbjuda de mest “tech-vänliga” villkoren, vilket skapar en negativ spiral.

Medborgarens roll: En aktiv, kritisk och engagerad individ

I slutändan är det inte bara upp till stater och företag. Medborgarna har makt genom sina val, sin organisering och sin konsumentmakt. Om människor blir mer medvetna om konsekvenserna av att använda en viss plattform, eller om man gemensamt kan ställa krav på transparens, interoperabilitet och etiska riktlinjer, kan man tvinga techjättarna att anpassa sig. Redan nu ser vi exempel på hur användarbojkott, kritikstormar på sociala medier och facklig verksamhet i gig-ekonomin kan förändra företagsbeteenden. Det är en form av digital aktivism som kan växa om den får tydliga mål och samlar en kritisk massa.

7.9 Sammanfattande ord

Efter denna långa utforskning av riskkapitalets roll, nätverksstatens idé, American Dynamism, Anduril Industries och all diskussion kring tekno-feodalism och potentiella fascistiska drag i en digital tid, är kontentan att vi befinner oss i en brytningstid. Teknologin rör sig framåt i en takt vi knappt kan greppa, samtidigt som finansiella krafter och plattformsmonopol formar morgondagens maktstrukturer.

Vi står på tröskeln till en epok där staten som vi känner den kan undermineras, där privat företagsmakt kan bli den nya suveräniteten och där användare förvandlas till digitala livegna. Men detta är inte en framtid huggen i sten. Människor har i alla tider kunnat påverka strukturer genom politiska rörelser, folkliga initiativ och uppfinningsrikedom. Om vi erkänner utmaningarna och vågar rikta både kritik och kreativa lösningar mot dem, finns det hopp om en mer balanserad digital framtid – en som gynnar fler än bara en liten elit.

Kanske är den bästa lärdomen från historien att varje teknisk revolution skapar både möjligheter och risker. Järnvägar och industriell tillverkning möjliggjorde massproduktion och urbanisering, men krävde också arbetsrätt och facklig kamp för att inte exploateringen skulle skena. Internet har gett oss globala informationsflöden, men också en risk för monopol och övervakning. Nu, när vi går in i AI-åldern och stora plattformsjättar dominerar i allt snabbare takt, är det lika viktigt som någonsin att medborgare, intellektuella och politiker ser bortom kortsiktig vinning och ställer frågan: “Vilken sorts samhälle vill vi ha?”

Om vi inte ställer den frågan och agerar på svaret, kan vi en dag vakna upp i en värld där vi inte längre är medborgare i en demokratisk stat, utan snarare “användare” i en gigantisk plattform, ägd av någon annans riskkapital. Det är därför diskussionen om tekno-feodalism och teknofascism är så viktig: den tvingar oss att blicka framåt och inse att framtiden inte bestäms av tekniken i sig, utan av de politiska och ekonomiska besluten vi fattar i dag.

Kort sagt: Vi är inte maktlösa. Men vi måste vakna upp, organisera oss och föra en seriös debatt om hur digitaliseringen kan förenas med demokrati och rättvisa. Då kan vi undvika det värsta av teknofeodalismens farhågor, och kanske istället bygga ett samhälle där teknikens kraft kommer alla till del.