Akter av motstånd.

Jag har valt att fortsätta använda Linux, en handling som började som en hyllning till freedom 0 -idén från Free Software Foundation att användare ska ha friheten att köra, studera, ändra och dela programvara. Det var en enkel men kraftfull idé, en vägran att acceptera ett digitalt landskap dominerat av instängande licenser och centraliserade maktstrukturer. Men den vägen som ledde hit är inte bara kantad av idealism, utan också av insikten att vårt tekniska ekosystem alltmer har förstörts av det som Cory Doctorow kallar enshittification och som Yánis Varoufákis beskriver som techno-feudalism.

Linux var aldrig bara ett operativsystem. Det var en filosofisk ståndpunkt, ett praktiskt sätt att säga nej till det centraliserade ägandets tyranni. När jag först installerade Linux var det som att dra ett djupt andetag av frihet.

Ingen Microsoft, ingen Apple, ingen Google som smög i bakgrunden och försökte mjölka varje klick, varje användningstillfälle, för reklamintäkter eller datainsamling. Det var friheten att veta att min dator inte var en produkt jag behövde säljas tillbaka till.

Men saker förändras. Linux har stått kvar, men världen omkring det har blivit mörkare. Rotekonomin har infekterat varje del av det digitala livet. Som Edward Zitron beskrivit i sina texter är vi inte längre användare utan försökspersoner i ett massivt experiment. Vårt värde är inte vad vi gör, utan vad vi kan exploateras för. När även fria projekt börjar infiltreras av donationer från företag som vill styra utvecklingen för sina egna syften, är det svårt att ignorera parallellerna till Varoufákis dystra vision om plattformskapitalism som techno-feudalism.

I Varoufákis värld handlar det inte längre om marknadsekonomi i traditionell mening. Plattformar har ersatt marknader och fungerar som feodala lorder som äger allt och lånar ut till oss som livegna i utbyte mot vår produktivitet. Linux, och särskilt den bredare open source-rörelsen, representerar en motkraft till detta, eller åtminstone en tillflyktsort. Men det är också en kamp. Att använda Linux idag är inte bara en fråga om preferens; det är en fråga om överlevnad i ett landskap där techjättarna försöker kväva varje alternativ.

Och det är inte bara datorn. Min telefon har också blivit ett slagfält för användarens rättigheter. Att byta till en Nothing Phone var som att slippa en tung ryggsäck fylld med Samsungs och Googles förinstallerade appar, som är omöjliga att avinstallera och designade för att samla in data eller driva användaren till mikrotransaktioner. Nothing OS är inte perfekt, men det känns mindre påträngande och mer fokuserat på vad jag som användare faktiskt behöver. Det är en renare, enklare upplevelse som inte förväxlar min telefon med en reklampelare eller en marknadsföringsplattform. Där Samsung och Google försöker dominera varje aspekt av användarens liv med förinstallerade tjänster, är Nothing Phone ett bevis på att en telefon kan vara smart utan att behandla dig som dum.

Det är här jag ser Linux som en slags paradigmatisk rebell. Varje gång jag startar min dator utan att behöva logga in på ett Microsoft-konto eller överlämna min aktivitet till Google är det en tyst protest. En liten handling, kanske, men en som känns nödvändig. Varje rad av öppen källkod är ett löfte om något bättre, ett bevis på att världen inte behöver vara som den är.

Men det vore naivt att tro att Linux är immunt mot den värld det existerar i. Den växande populariteten hos plattformar som Canonicals Ubuntu har också lett till ökande kommersialisering, med förinstallerade tjänster och beroenden som sakta närmar sig de mycket system jag försöker fly. Och medan jag älskar tanken på en fri och decentraliserad digital framtid, inser jag också att inget i detta system är statiskt.

Så varför fortsätter jag? Varför slåss jag för detta operativsystem när alternativen är enklare, mer strömlinjeformade och, på ytan, mer funktionella? För att det är ett val. Ett val att inte bara vara en passiv konsument utan en aktiv deltagare i hur min digitala verklighet byggs. Ett val att stå utanför, att ständigt påminna mig själv om att varje liten handling, varje apt-get install eller sudo rm, är ett steg bort från den värld som Rotekonomin försöker bygga åt oss.

Linux är inte perfekt. Men det är också det som är poängen. Det är inte gjort för att tjäna någon företagsjätte eller någon VD:s kvartalsbonus. Det är gjort för att jag ska kunna göra vad jag vill med min dator. Och i en värld som blir allt mer cynisk, kontrollerad och nedbruten av enshittification, är det kanske den mest radikala idén av alla.