Den ensamma terroristen: Från ideologi till... idioti

MI5 har en ny lägesrapport ute, och den ger en intressant, om än något obehaglig, bild av terrorhotet idag. De kallar det för “den ensamma terroristen”, men det är inte riktigt den ensamma varg eller stokastiska blådåren vi är vana vid. Det här är något annat. Något mer diffust, och kanske just därför, mer svårgripbart.

Vi brukade tänka på terrorister som drivna av starka ideologier, oavsett hur skruvade de än var. De hade en plan, en organisation, ett mål. Idag ser vi individer som plockar lite här och där från extremismens smörgåsbord. Lite nazism, lite islamism, lite allmän undergångsdyrkan. Allt blandas ihop till en osammanhängande sörja i deras huvuden. De drivs mer av ett obestämt hat och en längtan efter uppmärksamhet, än av någon genomtänkt ideologi.

Tidigare kunde man i alla fall försöka förstå, eller åtminstone spåra, terroristernas tankebanor. Man kunde peka på specifika organisationer, ledare, ideologier. Nu? Nu är det som att försöka fånga en rökpuff med händerna. De här individerna dyker upp från ingenstans, utan tydliga kopplingar till kända grupper. Deras handlingar är impulsiva, deras motiv grumliga. De är en produkt av det moderna samhällets informationskaos, där lögner och sanningar blandas friskt och konsumeras okritiskt.

Man kan se likheter med “Stand Alone Complex”-fenomenet från “Ghost in the Shell”. Individer som, till synes oberoende av varandra, börjar agera på ett likartat sätt, som om de vore styrda av en osynlig kraft. Men i det här fallet är kraften inte en medveten konspiration, utan snarare en bieffekt av det digitala bruset. En oändlig ström av information, desinformation och ren idioti som sköljer över oss, och som vissa individer har svårare att värja sig mot, kanske för att de inte orkar, kanske för att de är trötta. För att de är arga, ensamma, eller bara för att ingen gett dem något annat val än att sitta i sitt mörka rum, och hata det enda de har nära till hands: Allt, eller inget, beroende på hur man ser det.

Ensamhetens ekokammare

Det är i den här digitala soppan som den ensamma terroristen marineras. De kanske börjar med en oskyldig sökning, en gnagande känsla av utanförskap, en frustration över tillvaron. Sen leder algoritmerna dem vidare, djupare in i kaninhålet. De presenteras för allt extremare material, bekräftas i sina fördomar och isoleras från motstridiga åsikter. De hittar en gemenskap i de mörka hörnen av internet, bland likasinnade, bland de som förstår dem. Men det är en falsk gemenskap, en gemenskap byggd på hat och rädsla. En gemenskap där deras egna värsta tankar förstärks och uppmuntras.

Men vad är det då som driver dessa individer? Är det bara en önskan om att förstöra, att skada? Kanske delvis. Men det finns också en längtan efter mening, efter tillhörighet, efter att bli sedd. I en värld som känns alltmer alienerande och opersonlig, kan extremismens enkla svar och svartvita världsbild vara lockande. Den erbjuder en känsla av syfte, av att vara en del av något större, av att göra skillnad. Även om den skillnaden är destruktiv. De ser sig själva som hjältar, som kämpar mot en ond och korrupt värld. De är riddare i en kamp, de är befriare, de ska ta ner etablissemanget, de ska göra skillnad. I sin egen förvridna verklighet, vill säga.

Det är frestande att peka finger åt antingen det sekulära samhällets förfall eller religionens återkomst som förklaring till denna ensamhet och sökande efter mening. Men sanningen är att varken en värld befriad från religion eller en värld styrd av den erbjuder en fullständig förklaring eller lösning. Den ensamma terroristen bryr sig föga om teologiska spörsmål eller upplysningens ideal. De är snarare en produkt av ett tomrum, ett existentiellt vakuum som varken vetenskapen eller tron på egen hand tycks kunna fylla. De söker efter något att hålla fast vid i en värld av snabba förändringar och upplösta identiteter, och i den sökningen blir de ett lätt byte för extremismens lockrop, oavsett om de kommer i sekulär eller religiös förpackning.

Fragmenteringens tidsålder

Det här fenomenet är inte unikt för terrorism. Vi ser liknande tendenser i andra delar av samhället. Den ökande polariseringen, framväxten av alternativa medier, spridningen av konspirationsteorier. Allt är symptom på samma grundläggande problem: En brist på gemensamma narrativ, en fragmentering av verklighetsuppfattningen. Vi lever inte längre i samma värld, inte ens om vi bor i samma stad, på samma gata, eller rentav i samma lägenhet. Vi lever i våra egna informationsbubblor, i våra egna ekokammare.

Denna fragmentering gör det svårare att nå fram till varandra, att förstå varandras perspektiv. Den undergräver tilliten till auktoriteter, till medier, till vetenskapen. Den skapar en grogrund för misstänksamhet, för hat, för extremism. I en värld av alternativa fakta, vem kan då säga vad som är sant och vad som är falskt? Vem kan man lita på? Och vem har rätt att bestämma det?

Ett symptom, inte en orsak

Det är frestande att kalla dessa ensamma terrorister för galningar, dårar, eller förlorare. Men det är en alltför enkel förklaring. De är snarare en spegling av vår samtid, en produkt av den fragmenterade verklighet vi alla lever i. En verklighet där gränsen mellan information och desinformation, mellan sanning och lögn, har blivit allt suddigare. Där algoritmerna, som var tänkta att guida oss, istället har stängt in oss i ekokammare, där vi bara hör det vi redan vill höra, där allt bekräftas, och allt växer okontrollerat, tills ingen kan stoppa det som vi inte längre kan förstå oss på. De är ett symptom på ett samhälle i förändring, ett samhälle som brottas med identitet, mening och tillhörighet i en alltmer komplex värld. De är de trasiga spegelbitarna som reflekterar en realitet vi inte längre kan, eller vill, kännas vid. De har blivit samhällets skuggbarn, de vi helst vill glömma, de vi helst inte ser, de som vi gömmer undan, i fängelser, i hem, eller på mentalsjukhus, för att slippa konfronteras med det obehagliga faktumet: De är produkten av vår tid.

Vägen framåt?

Vad som händer sen, vet ingen säkert. Om dessa ensamma terrorister är ett övergående fenomen eller början på något nytt, något ännu mer oförutsägbart. Kanske har detta alltid funnits, latent i mänskligheten, i väntan på att triggas av rätt, eller fel, omständigheter. Kanske är de bara ytterligare ett symptom på ett samhälle i förändring, ett samhälle som kämpar för att hitta sin plats i en alltmer komplex och osäker värld. Det återstår att se, helt enkelt. Men en sak är säker, den gamla världens definitioner och förklaringsmodeller räcker inte längre till. Vi står inför något nytt, och vi famlar fortfarande i mörkret efter en förståelse för vad det egentligen är. Vad det kan bli, och vad vi ska göra åt det, om något alls. Vi vet inte ens om det går att göra något, om det inte redan är för sent. Om det ens fanns en tid när det inte var för sent, när det fanns ett val.

Enligt säkerhetstjänster som Säpo, MI5, mfl är en viktig del i att bemöta detta nya hot att fokusera på tidig upptäckt och förebyggande arbete. Det handlar om att identifiera individer som visar tecken på radikalisering innan de hinner begå våldshandlingar. Detta kräver ett nära samarbete mellan olika samhällsaktörer, som polis, socialtjänst, skola och sjukvård. Det handlar också om att arbeta för att motverka spridningen av extremistiskt material på nätet, och att främja kritiskt tänkande och källkritik, särskilt bland unga. Det krävs även en ökad förståelse för de bakomliggande faktorerna som kan bidra till radikalisering, såsom utanförskap, psykisk ohälsa och social utsatthet. Genom att adressera dessa problem på ett tidigt stadium kan man minska risken för att individer söker sig till extremistiska grupper och ideologier.

Det är lätt att bli uppgiven, att känna att hoppet är förlorat. Men kanske är det just i den känslan, i den gemensamma upplevelsen av osäkerhet och förvirring, som en ny väg framåt kan hittas. En väg som inte nödvändigtvis leder till enkla lösningar eller snabba svar, utan snarare till en djupare förståelse av oss själva och den värld vi skapat. En väg som kräver att vi vågar se de obekväma sanningarna i vitögat, att vi vågar ifrågasätta våra egna föreställningar och fördomar. Kanske är det inte i de stora gesterna eller de heroiska dåden som räddningen ligger, utan i de små stegen, i de vardagliga samtalen, i den gemensamma ansträngningen att bygga broar istället för murar. Att skapa mening i en till synes meningslös värld, ett steg i taget. Att inte döma och hata, utan försöka förstå, oavsett hur jobbigt det än är. För om vi dömer och hatar, då har vi blivit de vi försökte stoppa, och allt var förgäves. Att se människan i den ensamma terroristen, och kanske till och med, i oss själva.