en spaning inför 2025 för arbetarrörelsen

Det är svårt att förneka att vi står inför en mörk tid för den svenska arbetarrörelsen. Det är inte bara ett problem för facken, för vänstern eller för Socialdemokraterna. Det är en systemisk kris som sträcker sig in i vardagen hos vanligt folk, människor som kämpar för att få ihop livspusslet i en verklighet där varje månad känns som ett nytt stressprov.

Det är en märklig och samtidigt smärtsam paradox: arbetarrörelsen, med alla sina decennier av kamp, har byggt institutioner och system som garanterar rättigheter och skydd för arbetare. Men när ekonomiska realiteter stramas åt, när hyrorna skenar, när löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen, och när gigekonomins osäkerhet genomsyrar fler branscher, då känns skyddsnätet alltmer som något abstrakt. Som något som kanske gäller andra, men inte just mig.

För många handlar vardagen om en känsla av ständig kamp, inte bara ekonomiskt utan också emotionellt. Det är att gå till ett jobb som inte längre känns som en trygghet utan som ett nödvändigt ont. Att komma hem och mötas av dyrare elräkningar, högre matpriser och en ränta som kryper allt närmare smärtgränsen. Att försöka hålla sig flytande i en verklighet som känns som en konstant nedförsbacke, inte brant nog för att bli akut, men precis tillräckligt för att det ska kännas outhärdligt över tid.

Det är här, mitt i denna grå vardag, som politiken borde göra skillnad. Det är här Socialdemokraterna och LO-förbunden borde kliva fram som fanbärare för trygghet och framtidstro. Men de får inte fäste. Det är som att budskapen aldrig riktigt når fram. För när en person kämpar för att fylla kylskåpet eller betala barnens vinterjackor, vem orkar bry sig om långa debattartiklar om arbetsmarknadens parter eller abstrakta diskussioner om strukturella ojämlikheter?

Och det är detta som är den stora utmaningen: hur får vi människor att känna att arbetarrörelsen, att politiken och facken, är relevanta för dem? Hur bryter vi genom bruset av vardagens bekymmer och erbjuder något som känns konkret och meningsfullt?

För många är facket något som dras direkt från lönen, något som kanske inte riktigt känns nödvändigt förrän det plötsligt behövs. Och när det väl behövs kan det kännas som om det är för långt bort, som om fackföreningarna har blivit för byråkratiska, för stora, för fokuserade på sina egna strukturer snarare än på att förstå vad medlemmarna faktiskt behöver.

Socialdemokratin är inte mycket bättre just nu. Hur kan det komma sig att ett parti som byggt sin historia på att företräda vanligt folk känns så distanserat från deras vardag? Kanske handlar det om ett narrativ som inte längre talar till den som känner att allt är på gränsen till att gå sönder. Kanske är det en brist på visioner som känns både radikala och trovärdiga, som inte bara handlar om att mildra smärtan utan att verkligen bygga något bättre.

Detta är en tuff tid för den svenska arbetarrörelsen, men det är också en tid av möjligheter, om den vågar förändra sig. Om den vågar kliva ner från podierna och in i vardagsrummet hos den som inte längre orkar bry sig. Om den vågar lyssna, på riktigt, och prata om det som verkligen betyder något: trygghet, värdighet, och framtidstro.

För det är först när människor känner att någon verkligen står på deras sida, att någon verkligen bryr sig, som de kommer att lyfta blicken från vardagens stress och engagera sig. Och det är först då som arbetarrörelsen kan resa sig igen, inte bara som en rörelse för arbetare, utan som en rörelse av och med arbetare.