Verktyg för polisen, orgie i massavlyssning?

Polismyndigheten begär utökade befogenheter i formen av verktyg för avlyssning. Jag har haft så många diskussioner genom åren om detta med allt från piratpartister till moderater. Visserligen förstår jag deras oro och till viss del kan jag även dela den, men det finns ett problem i den förståelsen.

Det räcker inte att säga nej.

Vi måste i den tid vi lever i, kunna finna det rimligt att polismakten behöver utökade befogenheter och/eller verktyg. Men vad de verktygen tar för form och dess tillsyn är upp till beslutsfattare att formulera, avlyssning är ett otroligt trubbigt föremål. Men det är också det enda som ligger på bordet, just nu. Jag har klargjort gång efter gång att om någon har ett alternativ till detta är jag idel öra, ser man problemet så äger man ju också lösningsformuleringen.

Men Jag får inga förslag på andra lösningar. Det grämer mig.

Så, tankenöt, häng med.

Hur löser man ett intellektuellt problem såsom jakt av vampyrer? Problemet bär på tre mindre problem.

1. Hitta och använda kunskap om något som är svårförstått och relativt okänt, svårt att undersöka och som saknar tydliga vägar till erfarenhet.
2. Att ansvarsfullt kontrollera studien av något som per definition utgör fara för liv och lem samt är kapabelt att skada utredaren och/eller läcka ut till den bredare offentligheten.
3. Anskaffa besluts-övertag över en extremt intelligent fiende som är kapabel till svek och extrem anpassning, i det här fallet en övernaturlig och supermänsklig varelse.

För Bram Stoker, författaren av Dracula, så såg den ideala lösningen ut som Abraham Van Helsing.

Den vida kända Van Helsing tas in för att lösa fallet på grund av sitt stjärnstatus som specialist i märkliga sjukdomar, hans vilja av järn och en rad andra personlighetsdrag. Van Helsin förlitar sig enkomt på sin formidabla speciella krafter och sin vilja av järn för att hantera Dracula -affären. Men han gör detta utan hjälp från någon extern systematiserad källa om vampyrologi, (Det fanns trotsallt ingen DSMV för vampyrologer) ej heller existerade det någon specialiserad grupp av utredare, men tänk om det fanns och vad skulle det i så fall se ut som?

Det skulle såklart låna en del av kyrkans erfarenhet och kunskap. Inte för att ämnet är det övernaturliga utan för att kyrkan utvecklat ett sofistikerat protokoll för att utreda, analysera och debattera kätteri i en kontrollerad miljö. Kyrkans auktoriteter visste att ideer sprungna ur kätteri hotade självaste själen, men också att predika ortodoxi kräver en förståelse för de här ideerna för att bekämpa dem. Därför studerade man kätteri intimt, men bara av de som kunde åläggas ansvaret, med förkunskap och försyn i att det är kätteri.

Över tiden, så har sekulära samhällen emulerat gamla religiösa praktiker och protokoll för att kontrollerat studera och experimentera på inneboende livsfarliga former av esoterisk kunskap. Medan den primära motivationen att bekämpa kätteri har sedan länge försvunnit, så har den funktionella mekanismen för att skapa en själv-försluten miljö för farlig kunskap att dissekeras av tränade och betrodda utredare levt kvar. Strävandet efter kunskap balanseras mot den inneboende risken att begränsa tillgång till ett sällskap och att stänga kunskaps-skapande miljöer för icke-betrodda.

Vår helt teoretiska vampyrologiska sällskap skulle mest troligt även låna från de paralella epistemiska lärorna av försvar och säkerhets-organisationer. Motstånds-epistemiologi i försvar och säkerhets -organisationer strävar efter att utveckla, om än tillfälligt, övertag över en kraftfull och oförsonlig motståndare som är kapabel att begå intimt kraftfulla svek och anpassning. Övertags-baserad kunskap är att föredra även när den inte kan empiriskt beläggas. Så normal intellektuell förväntan på ansamlad kunskap eller beroende av generell eller abstrakt lagstiftning kommer ofta att brytas. Avvikelser är något att föredra över regelbundenhet.

Som med Kyrkan, Den inneboende faran med tjänsten kräver varsam kontroll av vem som tillåts att utveckla kunskap och på vilka villkor kunskap får utvecklas inom. Resultatet blir såklart under sekretess men också en fientlighet till yttre översikt av verksamheten och en villighet att begå svek för att bibehålla organisationens autonomi. Organisationens medlemmar hittar gemenskap i deras delade ansvar i isolering från en potentiellt farlig extern omvärld och deras delade villighet att vara instrument i deras befäls händer, för att återigen vilseleda dem för deras eget bästa.

Till sist, våra vampyrologer skulle behöva ta efter normerna inom spjutspetsen av organisationer som är verksamma inom forskning och policy. I de tidigare två exemplen så var motståndaren väldigt uppenbar, men här krävs det mer utläggning. Tänk på exempelvis Den enorma communityn som utgör forskare inom biomedicin som just nu studerar COVID-19 (kom ihåg att Van Helsing presenteras som inget mer än en specialist på Märkliga och sällsynta sjukdomar) De försöker förstå beteendet hos ett farligt virus och anskaffa tillräckligt med kunskap för att bekämpa viruset. Men bortsett från de tidigare exemplen på communities och orgnaisationer, så är barriären för medlemskap mycket lägre.

Istället för att debatten bara tar plats i en kontrollerad miljö, sker den öppet. De skickar tidiga utkast till servrar, tillåter intresserade parter att ta del av och ladda ned virusets genom och protein -data, och strävar generellt efter att följa de normer av öppenhet och reproducerbar vetenskaplig förfråga. Inte vem som helst kan såklart delta, men däremot fler än de tidigare två exemplen. Det är för att motståndaren är mer abstrakt, komplexiteten i att förstå en inert sak som är inkapabel att lyssna på dem i smyg och att för mildra risk är förmildra felaktigheter.

Så, att i vår värld lösa problemet som Van Helsing står inför består alltså av alla dessa tre influenser, även om de motsäger varandra.

Likt Kyrkan, så behöver ett vampyrologiskt sällskap en kontrollerad miljö i vilket vampyrologisk kunskap kan studeras på ett säkert sätt samtidigt som det minimerar risken för skada för utredarna, eller risken att det läcker till världen på utsidan. Kanske är det så att lära sig för mycket om vampyrer leder till att en utredare söker sig till vampyrer för att bli en av dem och åtnjuta den makten, eller för att göra något gravt ogenomtänkt med ickeförutsägbara och oklara konsekvenser, samtidigt som de intalat sig själva att de försöker bättre förstå vampyrer för att bekämpa dem. Därför så har skönlitteratur om sådana organisationer av den här läggningen ofta överdrivit vikten av kontrollerade miljöer och en fetishering av propert utvald personal.

Likt Försvars och Säkerhets -organisationer skulle en vampyrologisk organisation föredra beslutsrelaterat -övertag framför stränghet och gömma sig i lager av hemligheter och förvirring. Givet att varje timme som spenderas i begrundande av vampyrer och dess aktiviteter är en timme i vilket vampyrer skapar fler offer, så organisationen kommer av den anledningen mest troligt att ha väldigt slappa regler runt bevisföring till fördel för inhämtning av kunskap och ökad potential för avgörande handling. Och den skulle ur paranoia över vampyrisk infiltration, välkomna isolering från världen utanför dess metaforiska portar samt acceptera stratifierad kunskap till de som verkligen behöver veta.

Och likt andra vetenskapliga samfälligheter skulle den också sträva efter samarbete i hoppet att med mer ögon som tittar på problemet, producera bättre svar än ett fåtal. Skulle en utredare i Asien ha en insikt som skulle kunna leda till framgång i att bekämpa vampyrproblemet i sydost-ossetien, så kan den informationen delas med fördel, så hastigt och smärtfritt som möjligt. Delade intellektuella resurser ska vara tillgängliga till alla som är kapabla att tolkning och omsättning av kunskap till handling. Olika källor av teoretisk och praktisk erfarenhet ska därför kombineras så ofta som möjligt.

Men hur skulle motsättningar mellan dessa olika imperativ realistiskt sett hanteras? Det är väldigt svårt för kunskapsorienterade samfälligheter att balansera konkurrerande behov av kontroll, övertag och samarbete. Kontroll offrar potentiella övertag som är anskaffade ur risktagande och har ofta en förmildrande effekt för expanansiva samarbeten. Övertag offrar kummulativ kunskap och tar in risk via interna och externa hot för att kunna insamla kunskap som går att agera på. Och samarbete avslöjar kunskap för motståndarens sökande ögon och i att de per definition är en inklusiv verksamhet, spelar ner riskerna för att kunskapen skapar interna och externa hot.

Så den mest optimala lösningen är kanske den Stoker implicit landar i, i sin beskrivning av Van Helsing och dennes aktiviteter. Professionella organisationer kanske inte klarar av att alltid balansera dessa konkurrerande behov. Men en informell samling av folk med Van Helsings vaga intresse i det abnormala och hans nästan övernaturliga tålighet är förklaringen. Medlemmarna i Organisationen kanske inte interagerar med varandra utöver informella interpersonliga kontakter och lämnar inget bakom sig förutom enkla regler som bara erfarna utredare kan använda sig av.

En världslig individ skulle känna till en Van Helsing-esk individ som man vänder sig till om olika märkliga och farliga sjukdomar, men inte för att de är formellt listade i något register som det. I kontexten skönlitterära världar, så är den övergripande frågan något som författare får reda ut och många har det på olika sätt.

Vi ser många exempel på organisationer och samfälligheter som gör fel i en viss riktning. En del av dem hatar att erkänna det eller att ge upp kontroll till någon på utsidan. Andra är för fokuserade på tillfälliga övertag till nackdel för professionalism och etiska betänkligheter. Och andra försöker dribbla bort risken för skada för samfällighetens medlemmar eller för den delen inför omvärlden. Det finns inga rätt svar och ibland är svaret bara att överge tanken om att ha en samfällighet överhuvudtaget för det skulle betyda för många tunga bördor att bära för dess medlemmar.

Jag tror att vi står inför mer snarare än mindre problem som är såhär svåra, men inte nödvändigtvis blodsugande odödliga maror. Men givet allt annat som hänt det här decenniet så kan man aldrig vara för säker.

Glöm inte att kolla under sängen.