Hur kontradesinformation dog.

Man kan sträcka sig till att påstå att kontra-desinformationsspåret som ledde upp till senaste valet var baserat på goda avsikter, men hade allvarliga brister och var på väg in ett skede av avtagande avkastning. Internet och Sociala Medier, i sitt destabiliserande av de traditionella grindvakterna, spred lögner och halvsanningar, skapade ett farligt vakuum som fylldes till bredden av illasinnade aktörer. Du kanske inte håller med om detaljerna runt diagnosen eller prognosen, och kanske t.o.m förslaget på behandling, men det underliggande antagandet självt kan sägas ha viss giltighet. Men vilken skillnad ett par månader gör.

Fiaskot runt COVID-krisen visar, att på kort tid, att många av de antagandena var fel. Och att fortsätta agera på dem är rakt skadligt. men varför blev det så?

Alla kommentatörer runt en kris är färgade av sin bias och begränsade syn baserat på att de är mitt i den. De här kriserna rör sig extremt hastigt. Dagens politiska antaganden är osannolika att hålla till morgondagen. Beslut är inte fixerade, mestadels för att vi är i en period av flytande tillstånd och omgruppering. Oavsett det så ska jag försöka förklara eller iaf kommentera en del av aspekterna av krisen och sätta dem i ett bredare sammanhang, men även kommentera den radikaliserande erfarenheten som pandemisk terror skapar konformistiska narrativ om epistemisk hygien och hur internet har lett till att motbevisande sker i realtid.

Det är svårt att uttrycka hur dåligt, globalt sett, våra legatiska “expert system” samtidigt underpresterade under pandemins första tid. Ett litet, verkligen pyttelitet exempel på hur det gick fel, hur det gick fel som fick konsekvenser för mänskligheten att växa dag för dag likt en kall, ickemänsklig och hänsynslös mördare som oförtröttligt sökte efter nya offer.

Den kinesiska staten hotade världen genom att mörka spridningen av viruset inom landets gränser, Både USA och Kina sprider konspirationsteorier om att viruset är ett biovapen. Den orangea babianen försökte aktivt att förhindra testning för att han ville undvika allt som skulle förhindra hans möjligheter att återigen vinna ett val, han fortsätter än idag att vilseleda befolkningen. Tyvärr är han inte den enda politikern som prioriterade påfåglande över den karga verkligheten. Och det är extremt svårt att veta var man ska börja med att beskriva hur Storbrittannien hanterade viruset och hur en kommunicerade sin planering till befolkningen.

Folkhälsomyndigheter täckte sig inte heller riktigt i stolthet och ära. WHO under Ghebreyesus ledning prioriterade att behaga kinesiska regeringen framför global samordning inför spridningen av viruset. Amerikanska folkhälso-organisationer i en kombination av regleringsrelaterad förtagande och olämplig paternalism, försökte förhindra kritisk hantering av responsen till viruset genom att mörka de praktiska stegen som befolkningen kunde ta för att skydda sig mot viruset. Så amerikansk media? vad gjorde de? FOX försökta sälja att det var ett påhitt av etablissemanget, och övriga försökte sig på att förminska hotet som viruset utgör. Som man säger, det krävs två för att träta för ingen är en ängel, men här saknas vingslagen av en ambition att vara en ängel fullständigt.

Det är en rak överdrift att påstå att jordnötsgallerierna på sociala medier var mer välinformerade än folk som utvärderade mediakällor för information om viruset, men ändå inte en lika stor överdrift som man kan tro. Och det är inte ett rent sammanträffande heller, för responsen mot viruset var helt avhängt på den volym av information som skapades och ofta delades, traditionella medier till trots (vilka många förminskade och gjorde sig lustiga över oron över krisen) men även hur amerikanska CDC som försökte mörka Influensa-studien från seattle. Responsen var trots detta ändå beroende primärt av transnationella nätverk och arbetade ofta runt det istället för genom offentliga kanaler.

Sammantaget, så är allt detta helt makalöst i både scope och samtidighet. Det gör ett hån av den industri som växt upp de senaste decennierna runt att bevara vår kollektiva epistemiologiska hälsa.

Analytiker har varit besatta i år efter år av hotet från ryska bottar och troll samt macedoniska tonåringar utgör för demokratiska institutioner och det offentliga livet, argumentet är att desinformation och propaganda sprids via sociala nätverk och kan aktivt störa vår kollektiva väv av verklighet och förgöra den tillit och sammanhållning som är nödvändig för liberala demokratier att överleva. Den här oron var ett svar på ytliga inslag av djupare psykologiska och kulturella förändringar, men var ofta förhindrade av dess emfas på top-down kontroll över beräknande plattformar som undviker kontroll till en subjektivt sett lämplig konstnad. Oavsett, Resonliga individer behövde inte vara ense över responsen till problemet men inte till den implicita diagnosen. Där diagnosen själv är upplösningstillståndet som föråldrade institutioner och deras förmåga till att övervaka efterlevnad av den fiktiva konsensusen över att underliggande fakta och värden om att demokratisk auktoritet var farlig och att man ska till varje pris slåss mot det.

Men som vi har iakttagit, så är dessa institutioner fullt kapabla att nå upplösningstillstånd på egen hand utan mycket hjälp från ryska bottar, troll eller för den delen macedoniska tonåringar med iphones. Och om trädet ruttnar uppifrån, så är kontra-desinformation rakt skadligt. Den söker att gentrifiera informationsnätverk som skulle kunna erbjuda lager av redundans mot bakgrunden att de föråldrade institutionerna når komplett upplösning. Det är beroende av trubbiga och kontextuellt-likgiltiga samlingar av byråkratiska och mekaniska verktyg att utföra det. Det lämnar oss i en situation där komplicerade datorprogram som körs på enorma system med överarbetade och överbelastade mänskliga moderatörer ska censurera information om informationen fastnar i generaliserade filter men där illasinnade politiska aktörer och trasiga institutioner kan cirkulera rakt vilseledande och kategoriskt falsk information oförhindrat. Och stora informations silos görs till instrument för samma politiska och instutionella aktörer att förhindra och bestrida “bedrägeri och des/misinformation” så kommer denna gensägelse att fortsätta sin förhöjning.

Den urpsrungliga synden som motiverar allt detta är en oro över huruvida vi litar på institutioner utan att fråga dessa institutioner normativt sett förtjänar vår tillit. En psykolog uttryckte det förtjänstfullt:

“The solution isn’t to try to think more carefully about the situation. Most people don’t possess the medical knowledge to know how and when >to best address viral epidemics, and as a result, their emotions hold undue sway. Rather, the solution is to trust data-informed expertise. >But in today’s world, I worry a firm trust in expertise is lacking, making us too much the victim of fear.”

Tänk inte på det, lita på expertisen. Sitt ner och fortsätt slötitta på dumtuben. Du kommer bara att förvärra situationen om du gör något. Många av de här ledare-texterna och krönikorna har åldrats horribelt på kort tid, att lägga emfas på folks kognitiva underskott att utvärdera risk. Men ett unikt virus, i ett klimat bestående av knapphänt och ofta förvrängd information, är inte så mycket av ett problem som det är en risk för osäkerhet. Osäkerhet förutsätter modig handling, även om handling måste inträffa i en miljö med information som kommer i efterskott och därför inte avslöjar all relevant information för informerade beslut. Och viktigast av allt, Ansvar är inte jämlikt. Miljön som vårt moderna risktagande samhälle utgör är sådant att inverkan på individuell handling är översvämmad av detsamma från stora institutioner och risk går ofta systematiskt och automatiskt över till att belasta de som har det sämst i vårt samhälle.

Så därför är observationen av Hobson & Bristow att institutioner i Storbrittannien mestadels var passiva istället för aktiva när de åkallade sin retorik över kollektiv uppoffring. De bad befolkningen att uthärda och fortsätta leva sina liv, även om det var oklart varför de skulle våga göra det.

For those who may be less aware of the UK’s early approach, Boris Johnson’s government oscillated wildly, making it difficult to discern a >plan as such. What appeared clear though, is that there was strong resistance to the notion of the government actually doing anything. Calm >has been praised, handshakes have been discouraged and national resolve has been much-cited. Viewed alongside this invocation of Blitz >Britain and wartime stoicism, the complete lack of executive leadership, discussion of providing essential resources, mobilisation of <industry and population in the service of a common good, is particularly striking, leaving only a myriad of divergent explanations – none of >them reasonable – for the UK executive opting for an approach that has been described as “an outlier”, “cavalier”, “reckless”, “insane”.

Västerländska samhällen har en fetish för påfåglande ledarskap även när det faktiska ledarskapet drar sig tillbaka i en trasig teknokratisk maskin som klipper av individuell agens och lämnar bakom sig en fantom-smärta över det som tidigare var.

Philosopher Stanley Cavell once asked the question: ‘what kind of world is it in which, though recognized to be patriarchal, there are no >patriarchs?’ We might ask a similar question of a world seemingly predicated on ‘leadership models’; ostensively structured around a >leadership culture (there are a great many books straddling the self-help, business, and sport section overlaps of bookshops, or within the >catchall of ‘smart thinking’ that centre and widely diverge on the subject and strategy of ‘leadership’ – the same shelves that house Richard >H. Thaler and Cass Sunstein’s Nudge, home to behavioural science theory consulted by the government in tackling this coronavirus, and which >the Guardian describes as a ‘jolly economic romp’); that is, this conjuncture’s structure is organised around apperceiving itself as led, to >the extent that leaders themselves might then drop out of the equation, and a form of human fronting take their place. This is to say that >leadership in this conjuncture has become virtual or hauntological; mechanised and bureaucratised to the extent that human agency can become >circumvented.

Vi har kommit väldigt långt ifrån det begynnande målet att försäkra att god information inte drunknar i det dåliga, för att den sociala statusen hos de som cirkulerar information är en billig heuristik för att försäkra den. Vi måste inte hänge oss till panik och rädsla, därför att experterna ser över oss. Rykten och fördomar är lika dåligt som viruset självt. Men ett program för infantilisering - lite på de vuxna! - kommer att provocera ett lika infantilt gensvar. I att tjäna som en ovetande adjunkt av det enorma och monumentala kringgåendet av mänsklig agens som Bristow och Hobson hänvisar till, visar kontra-desinformation till slut sin högst olämpliga motivation och antagande. Dess arv är en delning mellan en passiv befolkning som väntar på verifikation från auktoritet om vad som är rätt att tänka och säga och sedan har vi den konspiratoriska jordnötsgalleriet som definierar sig själva genom vad den andra gruppen är för.

Men finns det ett annat alternativ till detta? Vad kan vi göra? Jag kommer inte att försöka svara på det, men jag tänker återupprepa att internet fullföljde sitt begynnande löfte och de mer traditionella informationsnätverken gjorde inte det till samma grad.

Internet växte fram i en miljö dominerad av rädsla över hållbarheten i tungt koncentrerad ordergång mot bakgrund av ett kärnvapenanfall. Men dess tillväxt motiverades av både utopiska drömmar om “människan och maskinen i symbios” och praktisk ekonomisk datortillgång. Militär oro var sammanvävd med dessa motivationer till ett organisatorisk schema som nu är strukturen bakom mycket i våra liv. Den komplicerade begynnelsen för Internet och det senare World Wide Web är inte lätt att förenkla eller reducera, men det fanns en grundläggande fråga om hur alltmer komplexa och intensiva militära och civila kommunikationsbehov kunde åstadkommas och svaret blev en allt större distribution och modularitet.

Det har helt tydligt blivit mer än det. Och allt är inte bra. techno-fetishtiska feberdrömmar om en värld där datornätverk är de enda reglerande myndigheterna, mänskliga kroppar och identiteter försvinner i en strid ström av ettor och nollor och alltmer automatiserade marknader ersätter kunskap med information. Dessa drömmar är precis lika förvirrade och vansinniga som att blint lita till institutioner i upplösningstillstånd. Vad pandemin visar är inte att techno-fetishisterna hade rätt med sina spådomar om friktionslösa nätverk och assymetrisk information. Långt från det och motståndare inom de föråldrade instutionerna ska ej heller ställa sig upp i båten.

Vi behöver bara se till internets begynnelse så ser vi att under all hype och svammel om hur det digitala livet vaskar bort allt annat, så existerar en grundläggande oro för överlevnad och hållbarhet under svår belastning. Och det är nog den bästa platsen att utgå ifrån innan vi gör något annat. För i det långa loppet så måste vi laga och återigen bygga upp våra föråldrade system som föll till korta. Att börja om från början är inte ett alternativ. “År noll” ideer är otroligt destruktiva och att försöka planera samhällen från ingenting funkar inte. Men i det korta perspektivet och i närtid så måste vi skapa alternativ. Dessa alternativ kan över tid hjälpa oss att göra våra föråldrade system bättre. Och helt rakt, att bygga robusta alternativ kan ge föråldrade institutioner en morot att antingen fullgöra sitt åtagande eller bli irrelevant.

Att vänta på att de ska bli bättre på egen hand eller att hoppas på att de ska förändras utan aktivt petande, är som att vänta på att auktoriteterna ska säga till dig vilket som är rätt tillfälle att börja hamstra livsmedel. Ha inte ditt liv som insats på det vadet.