En era av cynism är snart över.

Kommer ni ihåg var ni var den 11:e September, 2001? För många amerikaner var det inte bara en hemsk tragedi, det var också ett nationellt pånyttfödande. Helt plötsligt var en bred majoritet av folket enade, trots osämjor och åsiktsskiljaktigheter, och man lade sina olikheter åt sidan för att ge sig ut på ett grandiost korståg.
Men den här stunden slösades bort, en del längtar ännu efter det och undrar var det tog vägen. För andra så var det en era av helt ofrånkomligt irriterande jingoism och blodlust som satte landet på vägen till att kollektivt lösas upp. USAs enighet var arrogant ilska som sedan riktades inåt när det yttre hotet bemötts.

Men tjugo år ut från den punkten, så är den dominanta atmosfären runt den eran vare sig uppriktighet eller arrogans. Snarare cynism. De som satte eran i rullning var cyniska och apatiska. Till slut reagerade medborgarna med sin egna cynism och apati. Idag, vad som är kvar är ett stort hålrum i folksjälen som man försöker fylla istället för läka.

Bakom all denna grandiosa “idealism” som påbörjade det globala kriget mot terrorn, så ser vi en kärna utgjord av ren cynism. Det är verkligen otroligt svårt att visa det bättre än det här pseudo-citatet från 2004 som Ron Suskind tillskrev en anonym sakvetare i Bush juniors tur i vita huset.

“The aide said that guys like me [Suskind] were “in what we call the reality-based community,” which he defined as people who “believe that >solutions emerge from your judicious study of discernible reality.” I nodded and murmured something about enlightenment principles and >empiricism. He cut me off. “That’s not the way the world really works anymore,” he continued. “We’re an empire now, and when we act, we create >our own reality. And while you’re studying that reality — judiciously, as you will — we’ll act again, creating other new realities, which you >can study too, and that’s how things will sort out. We’re history’s actors … and you, all of you, will be left to just study what we do.”

Det finns en cynism här som helt tar luften ur en. “We know what we do and we will do it - and do it again.” Det passar otroligt bra in på det som en del nu förstår med den guidande etiska principen bakom kriget i irak, en känsla av att en serie av mål som sträckte sig från att tämja kina och ryssland och lösa den gordiska knuten i mellanöstern, kunde nås genom att platta ut ännu ett land med muslimer.

De högar med böcker som beskriver de tidiga dagarna av kriget mot terrorn förstärker den här första synden. Det är historier om praktikanter som lämnats att administrera hela städer, skämmig information och relevant expertis som ignorerats fullständigt och över allt detta en fullständigt vilseledd befolkning. Det här arvet fortsatte i Barack Obamas administration, med Ben Rhodes 2016 intervju som ett patetiskt eko av 2004 feberyrandet om “vi är ett imperium nu”.

Rhodes, en MFA skribent som blev en rådgivare vid Vita Huset, skryter om sitt “narrativ” och “ekokammaren”, förlöjligar reportrar som täcker honom som “efterblivna knähundar”. Det här grottandet i cynismen, mer som en gris i leran är mer komisk än Cheney är förskräcklig.

Varje administration, Bush den andre, Obama, Trump och nu Biden, både i det stora men även i det lilla, vilseledde befolkningen om det kriget i afghanistan. Det finns uttömmande dokumentation som visar att regeringen helt enkelt inte var kapabel att berätta sanningen om konflikten för befolkningen. Men återigen, så är det viktigt att fokusera på cynismen snarare än vilseledandet.

Den helt ojämna rullen “war machine” med Brad Pitt från 2017 visar mycket av detta. Pitt’s karaktärisering av den både fåfänga generalen Glen McMahon är helt oåterkalleligt arrogant, känslomässigt regressiv och fullständigt intolerant mot någon som tar en konträr position till hans egna åsikter. Men, han är den ende som är kvar som verkligen tror att kriget kan vinnas. Alla andra har privat gett upp hoppet om kriget och är mer oroade över att hitta ett kryphål ur det som innebär att man kan hantera morasen utan att tappa ansiktet.

McMahon tror - med viss rättfärdighet - att befolkningen har huggit honom i ryggen. Men det är också hans enkelhet och fanatism som leder till hans fall. Konflikten mellan hans idealism – antingen något att beundra eller avsky – och cynismen hans chefer uppvisar är en metafor för hela kriget mot terror -eran.

Filmen i sig är ett rätt kasst försök att röna ut den konflikten, men är dessvärre användbar. När idealism, eller mindre godtroget, fanatism. möter cynism, “why so serious”, allt är ju ändå ett bedrägeri, visst? Och om allt är fejk, så är ens högsta och främsta prioritet att undvika att vara en nyttig idiot och skära av en själv från att kompromettera sin uppriktighet.

I en extrem variant, så är ens begär att undvika att vara en nyttig idiot något som blir ens gudgivna licens att hänge sig till sina mest vidriga och dekadenta begär och instinkter.

Att vara vid makten förutsätter viss cynism, men för mycket cynism blir en syra som fräter igenom allt. Det är svårt om inte omöjligt att konstant investera sig i något en inte tror på.

Det är farligt att konstant i offentligheten stå för saker som du privat avskyr. Eran är nu på sitt sista ben, men lämnar efter sig en lång svans av konsekvenser.

Ett av dem är den här “lastbarhets signaleringen” vi såg runt 2010, vilket är vad många försöker använda det globala kriget mot terrorn för att beskriva. Men ett av problemen med den här fixeringen vid att investera så mycket mening i det som hänt under den här eran är precis det som gör att atmosfären runt eran är så fylld med meningslöshet.

att försöka använda den här eran för att beskriva USAs nuvarande nedstämdhet är nog ändå att repetera misstaget som inledde eran.

Biden utfäste enighet den nionde december, ett syfte och inget mindre än fortsättningen av historien. Istället, i 2021 så ser vi Kabul falla i sin ensamhet, vi gömmer oss från sjukdom, rädda för våra grannar och fångade i nuvarandets evighet istället för att på något progressivt sätt sträva framåt. Kanske kommer det hoppet aldrig, i de bästa av världar, att fullföljas. Men det existerar ett glapp mellan hopp och cynism som skapar ett hålrum som vi fastnar i, med få som är villiga att sträva ur det.